Kategori: vampyrer

Publicerat

VAMPYRER

Att Stockholm är en vacker och nästan lite suggestiv plats om natten det kan alla vi som någon gång knatat oss asfaltströtta på småtimmarna vittna om. Att det är som att befinna sig i en musikvideo att köra bil i Stockholm nattetid det vet jag mer än väl då det var nåt jag roade mig själv med förr, ofta och gärna. Det var en mysig sysselsättning och att jag slutat med det har ingenting med bensinpriset att göra. Numera sover jag på nätterna.

Vampyrer är en film som utspelar sig om natten, när annars kan man tycka då detta ändå ÄR en vampyrfilm, en skräckfilm och/eller någon form av otäckt blodigt drama. Eller är det inte? Jag blev plötsligt osäker. Det känns som att jag missat nåt här, jag vet bara inte vad.

Historien om vampyrsystrarna Vera och Vanja  (Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez) saknar en hel del för att jag ska gå ner i brygga, ja, jag klarade faktiskt  inte ens av att hålla mig vaken filmen igenom trots den nästan löjligt korta speltiden på sjuttio minuter och då var jag ändå utsövd och fit-for-vampyrfight när jag började titta. Då är det RIKTIGT ILLA, nästan patetiskt skit-illa faktiskt.

Som sagt, det tog några tillbakaspolningar innan filmen blev sedd rätt igenom men nu är det gjort och jag kan pusta ut för det här var inte sommarparty på stranden direkt, mer en polska i baktakt på en nedlagd återvinningsstation. Manuset är så urbota simpelt att jag nästan blir förbannad när jag tänker på det och jag får allergiska reaktioner av att systrarna visserligen är utseendemässigt lika men inte ens pratar samma dialekt men det finns ett par förmildrande omständigheter som håller mig borta från bettskena och päronboll och det är:

1. Det är riktigt snyggt filmat och 2. Ruth Vega Fernandez har en av huvudrollerna.

Jag gillar verkligen henne, hon har ”det” och snor varenda scen hon är med i som en utsulten kleptoman som knaprar lagrad Grevé vid ostdisken på Hemköp i Farsta. Hon är skitbra på ren svenska! Jag vill se mer av henne.

Vampyrer är en film som i betyg får den svagaste tvåa jag någonsin delat ut men en etta känns för sjaskigt. Mycket med filmen är som sagt uselt men inte allt och den går faktiskt att se – även om det tar ett tag.

Sofia, Jojjenito och BlueRoseCase har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

Prowl

Amber (Courtney Hope) är en ung vuxen (17-18-nånting) som känner att hon fastnat i byhålan Famfield. Hon längtar efter en egen lägenhet i den stora staden och när hon får tag på en är lyckan gjord. Hon får med sig sina fem bästa vänner men på vägen till Chicago, mitt in the middle of nowhere lägger bilen av och dom får skjuts av en snäll lastbilschaufför. Om han är en skummis? Jag skulle inte satsa en tia ens på ”nej”.

Första halvtimmen är lite….konstig. Seg men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt utan mer underlig. Jag får känslan av att jag inte vet vad som komma skall, vilket alltid är en bra känsla i skräckfilmssammanhang. Ungdomarna sitter instängda i lastbilens lastutrymme och det är inte utan att lite skön klaustro infinner sig.

Skumma hillbillies är en tacksam människotyp att kasta in i läskiga filmer, det spelar ingen roll om dom spelar banjo eller åker runt i en klantig bil i blåkläder och dödar folk. Men här är det inte byfånen som är mördaren, här är det en typ av….vampyrer.

Filmen bjuder på en twist av minimodell men är för övrigt en ganska långtråkig historia. Den kommer liksom aldrig igång.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.

Publicerat

Frostbiten

Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.

Publicerat

Vampyrer suger

Det är jävligt inne med vampyrer just nu.

Det är True Blood och Buffy på TV och Twilight-med-otaliga-uppföljare på bio och snart är det Halloween och då springer små gynnare gata upp och gata ner med löständer och skrämmer skiten ur harigt folk som jag.

Vampyrer suger är en parodi på Twilight. Det kan ju va skoj, om man gillar Twilight, vilket inte jag gör.
Jag gillar inte böckerna heller. För mig är dom välskrivna på samma nivå som en Harlequinbok men det är inte det det här inlägget handlar om. Det handlar om filmen Vampyrer suger och ja, det gör dom verkligen.

Det mest intressanta med Vampyrer suger är att vampyrerna inte alls suger lika mycket som i originalfilmen. Filmens Bella heter Becca och spelas av Jenn Proske är till exempel mycket bättre i sin roll än vad Kristen Stewart någonsin var i Twilightfilmerna. Det är visserligen ett faktum som egentligen inte säger någonting alls eftersom det är som att jämföra en monchichi med en banan.

Men när jag genom hela Twilight satt och såg ut som ugglan Helge i från A till Ö och faktiskt inte förstod vad filmen hade för existenberättigande, där satt jag nu och fnissade lite.

Ja, jag fnissade lite. Tre gånger närmare bestämt.
En gång åt en slagsmålsscen mellan en polis och en rullstolsburen (jag vet, jag är hemsk), en gång åt en oskyldig men tydligen rätt illaluktande fis och en gång åt att filmen var slut.

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.

 

Publicerat

CIRQUE DU FREAK: THE VAMPIRE´S ASSISTANT

Darren (Chris Massoglia) är en skötsam kille med bra betyg. Han är omtänksam mot sina polare, snäll mot sina föräldrar och lillasyster och gör precis det alla förväntar sig av honom precis hela tiden.

Steve (Josh Hutcherson), Darrens bästa kompis, är motsatsen. Han är en såndär riktig skitunge och till slut får Darrens föräldrar nog, dom förbjuder Darren att träffa Steve.

Darren vill såklart inte släppa sin bäste polare så när dom hittar en flyer med reklam för Cirque du freak bestämmer Darren sig för att smyga ut på natten och följa med Steve dit. En riktig freakshow, i deras håla, vem kan missa det liksom?

Steve har läst allt som går att läsa om vampyrer, Darren är galen i spindlar och när freakshowen börjar får dom båda sitt lystmäte tillgodosett. Darren blir så fascinerad av den jättelika färgglada spindeln att han snor den och självklart biter den Steve. Ett bett är direkt dödligt och utan serum kommer Steve att dö. Den ende som har ett serum är Larten Crepsley (John C Reilly) och för att få det går Darren med på hans krav: bli biten och bli vampyr. Vad gör man inte för att rädda sin bäste vän?

Så går det till när Darren blir vampyrens assistent och en del av den freakshow han nyss beskådade. Men hur funkar han i det vanliga livet? Vad händer när lusten att suga blod från systern blir så stor att han inte kan hantera det? Vad händer när Steve, som inte vill något annat än att bli vampyr, får reda på att Darren är precis just det.

Många frågor kräver många svar.
Ger Cirque du freak: The vampire´s assistans några svar då? Jodå. En del. Och en del ytterligare frågor. Men som helhet är filmen rätt okej gjord, även om jag inte direkt förstår målgruppen. Den är helt klart för otäck för lågstadiebarn och kanske en smula för larvig för dom lite större. Jag tyckte den var rätt okej som ordinär filmunderhållning, varken mer eller mindre, men jag kan å andra sidan inte vara i närheten av målgrupp för den här filmen.