Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.
Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.
Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?
Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.
Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.
Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler
