Kategori: Veckans Bening

Publicerat

Belägringen

När Veckans Bening-temat gick mot sitt slut härom veckan gick Sofia loss litegrann i kommentarsfältet. Hon hade väntat och väntat på en recension av The Siege/Belägringen och nu skulle den inte komma…

Men då jag inte är gjord av stål tar jag självklart till mig såna önskningar och bara dagar efteråt gick filmen dessutom på TV så jag hade ingenting att skylla på. Det var bara att sätta sig väl tillrätta och insupa amerikansk terrorrulle på reklamfinansierad TV-kanal. Tjohoo!

Den amerikanska militären tar en muslimsk ledare till fånga. New York blir centrum för terrorister och det placeras en bomb på en fullsatt buss. FBI-agenten Hubbard (Denzel Washington) är terroristbekämparen som tvingas samarbeta med CIA-agenten Elise Kraft (Annette Bening) och personkemin stämmer väl inte direkt mellan dom två för att uttrycka det milt. General Deveraux (Bruce Willis)  kallas in för att stoppa bombningarna som givetvis inte slutat vid en simpel liten buss.

Alla dom här tre höjdarna jobbar för att försvara sitt land men dom gör det på olika sätt med väldigt olika infallsvinklar. Filmen hade verkligen kunnat bli intressant på många sätt men nej, det blir den inte.

Det man inte får glömma är att Belägringen gjordes före 9/11. Det gör faktiskt filmen aningens mer tänkvärd än om den gjorts efteråt och det är nästan så jag undrar om manusförfattaren Lawrence Wright har spått nåt i morgonkaffefiltret som ingen annan kunde se. Filmen är råamerikansk på alla sätt som tänkas kan, men den är lite mer nyanserad än flera terroristfilmer jag sett på senare tid. Det onda är inte enbart ont, det goda är inte bara gott, muslimer är visserligen läskiga och skäggiga (som vanligt) men det finns även moraliskt tveksamma människor med amerikanskt pass i fickan.

Tyvärr faller filmen på sitt eget grepp för överspel har aldrig gjort någon klokare. Jag kan inte sitta i soffan och lösa tankenötter och klura på människans oförmåga att med öppna ögon se på det främmande, jag kan inte göra det när Denzel Washington – precis som vanligt – i sakta mak ska orera högt och tydligt om sin egen förträfflighet. Flera gånger får jag Remember the titans-rysningar och det bådar aldrig gott när det vankas slutbetyg.

Att Bruce Willis knappast är en trovärdig general gör mig inte särskilt förvånad men att se Annette Bening läsa manus inantill och ibland faktiskt ”missa blicken”, hon tittar i fjärran när hon diskuterar som om hon ser något mycket mer intressant bakom kulissen, gör mig nästan lite arg. Fast å andra sidan, efter alla dessa filmer jag sett med henne är den här filmen den enda hon misslyckats i så det är okej. Jag tycker om henne ändå.

Filmen i sig tycker jag inte så mycket om däremot. Den hade kunnat bli så bra, den hade som sagt klara förutsättningar för det och med en annorlunda casting och en bakgrundsmusikansvarig som kanske inte var döv så hade betyget kunnat åka upp ett snäpp.

Är allt okej nu Sofia?

Fripps filmrevyer har också sett filmen.

Publicerat

Veckans Bening: Running with scissors

Augusten Burroughs (Joseph Cross) är en ung man som har det allt annat än lätt. Han bor tillsammans med sin alkoholiserade far Norman (Alec Baldwin) och sin bipolära mor Deirdre (Annette Bening) som med vidriga narcissistiska drag, överdrivna författardrömmar och ett psyke under utredning sätter hela familjen i skiten och Augusten specifikt.

Deirdre börjar gå hos den excentriske psykologen Dr Finch (Brian Cox) som har alldeles egna metoder för att få fason på tanten. Att sära på mor och son är ett av dom. Att sedan se till att sonen flyttar in hos honom själv och hans familj är nästa drag. Det tredje blir att Deirdre skriver över förmyndarskapet på Finch så att han kan plocka ut pappans underhåll.

Augusten kämpar på genom tonåren med sin pappa som han tappat all kontakt med, med sin mamma som han fortfarande älskar och högaktar men som försvinner längre och längre ner i sjukdomen (och som dessutom blivit lesbisk), med sina nya ”systrar” Natalie (Evan Rachel Wood) och Hope (Gwyneth Paltrow) som ingen av dom är i mental balans och med en mycket äldre pojkvän som inte gör annat än utnyttjar honom. Och allt detta utspelas i ett knallrosamålat superamerikanskt jättehus.

Normalt sett brukar det vara den svenska titeln (om det finns en sådan) som står som rubrik men i det här fallet gör jag en helomvändning. Javisst, det är nåt som inte stämmer med många av filmens karaktärer men att översätta Running with scissors med Det är nåt som inte stämmer, faaaan vad tröttsamt! Det är ingen Goldie Hawn-rulle från 70-talet det här liksom.

Running with scissors är en film som redan i inledningen skickar ut signaler att här har vi en potentiell fempoängare. Jag fastnar för den i ett kick och filmen håller mig i ett järngrepp hela vägen. Den pendlar mellan en stark femma och en svag fyra hela tiden och jag bara fnissar. Jag är så glad att jag hittade den här oslipade diamanten och jag är ännu gladare att den svenska titeln inte fick mig att sparka bakut direkt (vilket hade kunnat hända). Annette Bening gör en av sina absolut bästa rollinsatser någonsin, jag är så fascinerad att jag ser ut som en fågelholk under vissa scener, SÅ JÄVLA BRA ÄR HON! Brian Cox briljerar även han, liksom Joseph Cross som Augusten.

Manuset är skrivet av verklighetens Augusten Burroughs vilket ger filmen ännu en dimension och mig ett riktigt varmt hjärta. Sist i eftertexterna ser jag nämligen filmens huvudperson och manusförfattaren sitta och skratta tillsammans och då tänker jag att NU förstår den verkliga Augusten vitsen med denna pissiga om än våldsamt humoristiska barndom. Bättre sent än aldrig.

 

Det här är den sista filmen i Veckans Bening-temat. Det har varit roligt att få göra djupdykningar i Anette Benings repertoar och jag är tämligen säker på att det inte är sista gången hon dyker upp här, även om det kanske nödvändigtvis inte är på en söndag nästa gång.

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Publicerat

Veckans Bening: Mother and child

Karen (Annette Bening) är 50 år och bor med sin mamma. För 35 år sedan adopterade hon bort en dotter som hon sedan dess känslomässigt inte kan släppa. Bitter är kanske det adjektiv som beskriver henne bäst.

Karens dotter heter numera Elizabeth (Naomi Watts) och har växt upp till en riktig karriärskvinna, en advokat med fläckfritt CV och ett mycket ensamt privatliv.

Lucy (Kerry Washington) och hennes man vill ingenting hellre än att bli föräldrar men ingenting händer på naturlig väg. Dom bestämmer sig för att adoptera.

Den ömsinte Paco (Jimmy Smits) jobbar som skötare på kliniken där Karen jobbar och av nån anledning fattar han tycke för denna kalla rigida människa. ÅÅÅÅ, alltså hon ÄÄÄÄR så snipig, jag vill bara bitch-slappa henne från både hjärtat och tårna!

Mother and child handlar om just det, mammor och barn. Mammor i alla former och hur barn växer upp till att bli vuxna – och mammor. Dom manliga karaktärerna är få men tongivande. Samuel L Jackson spelar Elizabeths chef och han är fin och bra som alltid. Jimmy Smiths (från Lagens änglar) har lagt på sig några kilo och ser ut som mycket mänsklig och charmig sydamerikansk lokalvårdare.

Annette Bening är en härlig bitterfitta om än jävligt  irriterande och Naomi Watts är iskall som en blond Piggelin. Ändå är filmen varm. Mysig. Några skulle kanske kalla den ”tjejfilm” men jag tycker den är precis tvärtom. Killar har mycket att lära här.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Bening: The women

Meg Ryan, Debra Messing, Jada Pinkett Smith, Bette Midler, Candice Bergen, Eva Mendes, Carrie Fisher OCH Annette Bening i en och samma film – hallåååå, en kvinnlig line-up likt denna har (väl?) inte skådats sen Blommor av stål 1989.

Jag önskar att jag kunde stämma upp i fyra snabba HURRA och känna en villkorslös stolhet över en riktig häftig ”tjejfilm” men jag kan inte. Det går inte. Det är emot allt jag gillar och står för.

1. Meg Ryan har förstorat läpparna så munnen tar upp lika många procent av ansiktet som den gör på Jack Nicholsons version av Jokern. OCH hon har inte kort hår utan korkskruvspermanentat långt hår a la Christine Meltzer.
2.”Jag shoppar. Jag förtjänar det.” Världens kanske dummaste replik någonsin. OCH det tog bara tre minuter av filmen innan jag hör den första gången.
3. Yta, yta, yta. Denna förbannade perfekta ytan överallt.

Men precis som allt överdrivet vackert i verkliga livet har sprickor (om än små) så krackelerar även The women i kanterna ibland och då, DÅ blir det faktiskt rätt bra. Jisses, det kryllar ju av begåvning här, vackra duktiga prisade kvinnor som jag hoppas och tror gör sitt yttersta även med ett manus som känns som en underkänd uppsats från en prepubertal barbie-teenie som handlar om vad hon tror vuxna kvinnor är, gör, ser ut och pratar om.

Det finns ett knep med filmen som jag verkligen gillar. Trots att män givetvis är det största samtalsämnet, männen är pappor till barn och äkta män till kvinnorna i filmen så visas inte ett enda manligt fejs. Inte ett enda och det är snyggt jobbat tycker jag.

Annette Bening är givetvis lysande, liksom Jada Pinkett Smith som hårdhudad frispråkig flata. Meg Ryan pendlar mellan hysterisk komedienne och sönderopererad loser.

The women är som medelålders Spice girls med celluliter och tonvis av foundation. Den börjar på brutalt minus men jobbar sig uppåt och eftersmaken är faktiskt rätt god. Det är ingen Tip top men heller ingen Päronsplit.

Jag tycker Päronsplit är världens äckligaste glass.

 

 

Filmen hittar du här.

Publicerat

Veckans Bening: Love affair

En man och en kvinna, båda upptagna på varsitt håll, träffas under en flygresa. Amor vässar sina pilar och skjuter dom som vore han en blandning av Robin Hood och en duracellkanin. Kärleken slår till, tveklöst, stenhårt och alldeles… alldeles….alldeles uuuunderbart.

Dom bestämmer sig för att träffas i New York tre månader senare för att se om känslorna fortfarande är lika starka.

1939 spelades den här historien in för första gången. På svenska hette filmen Det handlar om kärlek och huvudrollerna spelades av Irene Dunne och Charles Boyer.

I 1994-års version är det äkta paret Annette Bening och Warren Beatty som det slår gnistor om. Dom träffades blott två år tidigare så man får väl säga – med rätta – att det finns en anledning till att energin mellan dom känns så otroligt stark och passionerad.

Jag kan inte säga att jag är en sucker för kärleksfilmer men jag är heller inte en sån som fnyser åt pusselipussbilder på filmomslag. Det kan vara hur mysigt som helst att se en välgjord romantisk film som inte går ut på någonting mer än att vara just romantisk. Kruxet ligger väl snarare i ordet välgjord, det kryllar nämligen inte av såna filmer direkt. Jag sitter inte och bölar i soffan åt att John Cusack hittar Kate Beckingsales jävla vante (eller om det var tvärtom) eller att Josh Harnett ska ut i krig och Kate Beckingsale är kär och bölar (eller om det var för Ben Afflecks skull, men då förstår jag det ännu mindre).

Love affair med den magiska Annette Bening i superduperhögform är närapå den ultimata kärleksfilmen. Tycker jag. Jag grinar som om jag suttit inlåst i en bikupa med 25000 arga små djur med gadd i stjärten. Jag blir alldeles utom mig. Det är så fint, så vackert, så sorgligt, så mumma på alla sätt och vis. Härligt är vad det är!

Publicerat

Grattis alla mammor och världens bästa Annette!

Idag fyller en av mina favoritskådespelerskor Annette Bening 53 år. Det vill jag fira, voj voj vad jag vill fira det!

Tyvärr tror jag inte varken hon, tullen eller postverket skulle uppskatta att jag skickade en hemmagjord banantårta så jag ropar hurra i en konservburk och firar genom att några söndagar framöver skriva om Veckans Bening, filmer med kanon-Annette i rollistan.

Jag har redan recenserat The kids are all right, American beauty och Presidenten och Miss Wade och lite senare idag kommer den första filmen i Beningtemat. Det är EN RIKTIG HÖJDARE dessutom!

Grattis Anette, mamma till fyra och GRATTIS till alla andra fabulösa mammor såhär på Mors dag. Här är en liten sång till er.