Kategori: Veckans dokumentär

Publicerat

Veckans dokumentär: Plötsligt i Vinslöv

Vinslöv är en liten ort belägen mellan Kristianstad och Hässleholm. Några män bosatta i denna lilla håla är huvudpersoner i filmen som vann Nöjedguidens TV-pris 2001 och blev nominerad till Prix Italia 2002.

Här möter vi Kjell, en nitisk, notorisk och framgångsrik bangolfare och Anders som tvättar bangolfbollar och provstudsar dom mot linoleumgolvet och är ihop med en kvinna som ser ut som hans mormor. Peter och Kalle har hand om konsthallen som ligger på övervåningen i huset som har bangolfbanorna i källaren. Dom har inte mycket till övers för okulturellt folk som såna däringa bangolfare.

Som grädde på moset får vi hälsa på hemma hos Holger. Han har en pratande papegoja som heter Jacko och en blå moped  och han ligger i sin bäddsoffa med ett gammalt grönt polystertäcke och sjunger gamla slagdängor tillsammans med en annan man som befinner sig där i huset, sådär bara, med en flugsmälla i handen och obehaglig uppsyn.

Det jag undrar många gånger under dom femtio minuter denna dokumentär fortskrider framför mig är: Varför i väljer två kvinnliga dokumentärfilmare att göra en film om dessa män? Jag kan erkänna att i denna tanke, i denna mening, inkluderades en hel del grova svordomar som utfyllnad i min skalle men jag valde att sudda ut dom i texten. Varför? Vet inte för jag kan inte garantera att det inte kommer fler för FAN (där kom det!) så ointressant det här är.

Om en dokumentär ska vara riktigt sevärd, för mig, ska det behandla ett ämne eller gestalta några människor som får mig att lära mig något nytt och/eller öppna mina ögon för företeelser som är mig fullkomligt främmande. Udda människor är jag van vid att både träffa och hantera, liksom folk med annorlunda fritidsintressen och jag tycker inte män är asintressanta bara för att dom är just män. Det krävs liksom liiiite mer än så.

Här är det män, karlar och gubbar, inskränkta, negativa, missunnsamma och ocharmiga och jag sliter mitt hår. Jag hade velat veta mer om Kjells fru. Hur kul har hon haft det som bangolfgroupie alla dessa år? Och Holger, hur var hans mamma? Och Anders tjej, ÄR det hans äldre släkting? Men nej. Tydligen är den männen som är dom intressanta i denna skånska håla och om detta säger jag tack så mycket men nej tack. Det här är inte min kopp thé. Jag tittar mycket hellre på färg som torkar.

Gammal färg.

Som luktar äggfis.

[Jojjenito har också skrivit om filmen. Han tyckte inte alls som jag. Klicka här får du se.]

Publicerat

Veckans dokumentär: MITT NAMN VAR SABINA SPIELREIN

I väntan på fredagens stora biopremiär, David Cronenbergs A dangerous method, får jag för mig att jag ska utforska den kvinnliga delen av nämnda film: Sabina Spielrein, karaktären som Kiera Knightley spelar i filmen. Jung och Freud känner jag till men vem var denna Sabina egentligen?

Det var alldeles i början av 1900-talet och Sabina Spielrein visade tidigt i livet tecken på psykisk ohälsa. Hennes föräldrar såg till att hon fick plats på Burghölzlisjukhuset utanför Zürich där en av dåtidens största psykologer arbetade:  Carl Gustav Jung.

Hysteri var en utbredd psykisk diagnos runt sekelskiftet, särskilt bland kvinnor. Jung behandlade Sabina genom att utforska hennes dolda komplex och efter en analys kom han fram till att hennes utbrott och dåliga mående berodde på att hon sedan fyra års ålder upplevt sexuell upphetsning av att se sin bror bli slagen. Enligt tidens andra stora psykolog och tänkare, Sigmund Freud, var orsaken till sjukdomen undanträngda känslor från barndomen och då främst av sexuell karaktär vilket man kan säga att även Jung kom fram till i fallet Sabina Spielrein.

Sabina och Jung har inte bara en patient-läkare-relation utan även en kärleksdito samtidigt har Jung och Freud en avancerad brevväxling som handlar behandlar många olika ämnen varav Sabina är ett av dom.

Det här är en dokumentär som är filmad som en spelfilm. Det är svartvita bilder, det är skådespelare i rollerna som Sabina och Jung, det är åååå-vad-det-här-är-kulturellt-och-djupt-när-vattendroppar-visas-i-närbild och jag känner en viss….klåda…på kroppen. Det är den där att-vilja-men-inte-kunna-klådan som jag ofta får när jag ser filmer som ska låtsas vara högtravande och intellektuella men som bara är luftslott.

Jag hade både ljud och text inställda på svenska och fick således en svensk berättarröst till en början men ju längre filmen gick ju mer struntas det i både rösten och textningen, jag ser alltså stora delar av filmen på pratad tyska utan text. Det var visserligen ofrivilligt men det var ett problem som inte gick att lösa. Jag svor ett tag sen struntade jag i det, det kändes inte som att jag missade nåt väsentligt.

Jag litar på att luckorna fylls i och med att jag ser spelfilmen A dangerous method. Ett dåligt betyg för en dokumentär.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Bobby Fischer against the world

Världens genom tidernas bästa schackspelare, så har han kallats, Bobby Fischer. Men hur är han funtad egentligen? Hur fungerar hjärnan på en man som behärskar spelstrategier som han gör? Hur beter han sig i sociala sammanhang, är han ”normal” i jämförelse med oss kanske inte riktigt lika schackintelligenta, hur hade han det med relationer, uppväxt, ja allt det där och sett ur en filmbloggares synpunkt – är det här en dokumentär som ger svar på några av dessa frågor?

Japp.

Joråsåatteh.

Visst får jag svar.

Jag får svar och nya frågor ploppar upp som jag inte visste att jag hade och jag får faktiskt svar även på dom PLUS att  jag blir skitglad över alla timmar av tålamod min morfar la ner på att lära mig schackspelets grunder och jag blir ännu gladare över att jag lärde mig spela och att han lät mig vinna ibland men inte tillräckligt ofta för att jag skulle få för mig att jag var begåvad i ämnet. Att vara ett schackgeni är nämligen ingenting jag önskar någon. Att vara Bobby Fischer önskar jag knappt Bobby Fischer själv.

Amerikanen Bobby Fischer är lite som schackvärldens Rocky Balboa. Han var USA´s kelgris gentemot Sovjet i något som kan liknas det kalla kriget fast placerad på en rutig träbit men istället för att ha fått bestående hjärnskador orsakade av aggressiva boxare har han en hel del problem i dom regionerna redan från början. Jag vet inte om han alltid var en bra mänsklig reklampelare för amerikanarna egentligen, alldeles oavsett hur smart han var. Jag känner mig rätt osäker på det.

Bobby Fischer against the world är en mastig dokumentär som rymmer alla delar av hans liv även om schack var 99,99% av det livet. Ett spännande och välgjort porträtt av en ganska läskig man.

[Filmen går att Video-on-demand-hyra på Discshop. Klicka här.]

Publicerat

Veckans dokumentär: Lemmy

Jag vet, jag har skräckfilmsvecka här på bloggen men jag kan ändå inte låta bli att klämma in en liten dokumentär, det är ju i alla fall måndag. Dessutom har jag sett en dokumentär om Lemmy Kilmister, frontmannen i Motörhead och med tanke på alla olagliga, starka och hallucinogena preparat den mannen stoppat i sig genom åren så är han det närmaste en levande mänsklig zombie jag kan komma på och platsar därför in mer än väl även under skräcktemat.

Jag var tveksam till att en dokumentär om denne levande legend skulle räta ut några av mina frågetecken men faktiskt, det gjorde den. Det här är en film som inte enbart tillåter honom att rida på rockmyten utan här tvingas han prata, berätta, dela med sig och det resulterar i en väldigt underhållande stund framför TV:n.

I 35 år har han turnerat med bandet, ännu längre supit, knarkat och räknat snabba ligg. Han borde vara förpassad till nåt museum i sin hemstad Stoke-on-Trent, Staffordshire vid det här laget, dränkt i naftalin, men jag antar att dom inre organen stoppat upp sig själva. Han borde vara så långt mycket trasigare än han är, det är nåt som alla hans hårdrockande kollegor vittnar om, Ozzy Osborne inte minst även om han nog mest är avundsjuk på att hans kropp inte pallat det hårda livet lika bra som Lemmys.

Greg Olliver och Wes Orshoski har fått till en dokumentär som blandar högt och lågt, musik och intervjuer, avslöjanden, skvaller och nonsens i en helskön mix. Innan jag såg filmen tyckte jag bara Lemmy var en hård ball knarkis med ett unikt sätt att spela bas, nu är det mer än så. Nu tycker jag om honom.

På julafton fyller han 65. Årsbarn med Sylvester Stallone alltså – och mina föräldrar. DET är en läskig tanke!

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Tintin och jag

På fredag händer något mycket stort på svenska biografer. Tintin har premiär, filmen som Steven Spielberg och Peter Jackson jobbat med i åratal och som jag längtat efter sen jag först hörde om projektet. Jag undrar hur Tintins pappa, den belgiske Hergé tycker om filmen men det är en fråga som aldrig får svar eftersom han varit död i nästan trettio år.

I dokumentärfilmen Tintin och jag försöker den danske regissören Anders Østergaard räta på en del frågetecken kring den mytomspunne mannen och det är en film gjord med kärlek, respekt och vilja att gräva djupt men Hergé är inte en man man gräver i, så mycket lärde jag mig av filmen. Han bjussar på en del information, historier och anekdoter men vore han en gnuggis så spelade det ingen roll hur mycket man gnuggar på honom, han luktar liksom ingenting. Det är Tintin som är den karismatiske, inte serietecknaren själv.

Det jag gillade mest med filmen var den närmast kontemplatoriska stämningen med den harmoniska elektroniska musiken i bakgrunden, bilder från serieböckerna, teckningar, den grafiska formgivningen som är så typisk Hergé och som jag älskar så innerligt. Jag hamnade nästan som i trans, det blev mer en mental resa in i färg och form än en upplysande dokumentär skildring och det var inte dåligt på nåt vis, jag hade bara önskat mig något mer ”köttigt”.

Nu hoppas jag bara att Hergé befinner sig på nåt färgglatt ställe där han med kikare och micropopcorn kan se sin Tintin komma till liv på ett helt nytt sätt på bioduken.  Jag unnar honom det. Jag unnar oss ALLA det.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: Bananas!

Regissören Fredrik Gertten tycker inte om det multinationella bolaget Dole, så mycket förstår jag efter att ha sett filmen Bananas! Nicaraguanska bananplockare som besprutades med växtgift på 70-talet har med hjälp av en amerikansk advokat stämt bolaget Dole för att de har blivit sterila. Så långt är jag med och gällande den infallsvinkeln är Gertten tydlig. Men rättegången hålls i USA. Varför? Varför hålla inte rättegången i Nicaragua? Redan där är jag lite lost (även om jag får svar påmina frågor när irritationstinitusen lagt sig en smula och öronen börjar funka igen). Att sen hot-shots-höjdaradvokaten från Los Angeles Juan Dominguez får mer utrymme än dom stackars arbetarna, där måste jag säga att jag inte fattar ett jota.

En dokumentärfilm om orättvisor, om David mot Goliat kan inte på något sätt förlora på att skildras ur underdogsperspektiv så att Mr Dominguez likt en viss Magnum P.I åker runt i en röd Ferrari är inte speciellt intressant i sammanhanget.

Men nej, jag ska tagga ner ett par kilo nu för även om jag ser brister så ser jag ändå nödvändigheten och baktanken med att skildra missförhållanden på detta vis. Självklart är detta en historia som ska granskas i solljus och Fredrik Gertten har gjort ett bra jobb om inte annat så med att marknadsföra filmen.

Att en tredjedel av produktionskonstnaden för en banan går till bekämpningsmedel är vidrigt men det är ju  någon i maktposition som har bestämt hur bananerna vi får och kan köpa ska se ut, hur raka dom ska vara, hur gula, hur mogna. Om vi fick köpa en helt vanlig jävla banan så som den ser ut i normaltillstånd så kanske detta problem inte skulle finnas? Tänk på det ni i EU, ni som bestämmer över vad vi äter och hur grönsakerna ska se ut. Bara för att en gurka är lång och grov behöver det inte betyda att den är sund på insidan. Detsamma gäller den gula perfekta bananen.

Publicerat

Veckans dokumentär: EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM

2006 fick Jacob Frössén idén att han ville filma Olle Ljungström. Han hade då aldrig jobbat med film men hyste en stor respekt för låtskrivaren och frontmannen i Reeperbahn och ville hylla honom lite mer publikt. Han hade aldrig tidigare träffat Olle utan hittade hans nummer på Nummerupplysningen, tog en rövare och ringde. Resultatet blev klart tre år senare.

Jag tror dom flesta tänker Olle Ljungström anno 80-och-90-tal som en kvinnornas man. Lång, smal med ett fotogeniskt konstnärsfejs, en ordens mästare, ett unikum i sin lilla värld men ett unikum som aldrig nått ut till den stora massan – och som kanske inte har önskat det heller?

Olle Ljungström anno 2006-2009 är en tärd man. En sjuk man. En ömklig man. Han pratar om sitt kropp och sitt liv på ett väldigt öppet sätt i filmen, han berättar att han är allvarligt sjuk och att han sannorlikt kommer att dö mycket tidigare än andra. Att han har diabetes, lider av psykisk ohälsa och har sviter efter långvarigt missbruk av både droger och alkohol, ja, det syns, men är det ”bara” det? Han känns långt mycket sjukare än så och jag har sällan (eller aldrig) sett en äldre 47-åring.

I filmen får vi se klipp från Olle Ljungströms artistiska karriär och precis som Olle och bandet säger själva i filmen, det dom är mest kända för är rollen som nazist-fascist-bandet Nürberg 47 i filmen G. Även om dom i och med detta blev stora för mig så förstår jag att det måste kännas aningens surt efter alla plattor dom ändå gjort.

Jag vet inte om meningen med filmen är att jag som tittar ska känna sympati? Jag vet inte om meningen är att jag ska förstå och kanske kunna räta ut några frågetecken om varför Olle är som han är och har hamnat där han har hamnat? I vilket fall så är inte sympati något jag känner och frågetecknen lämnas tämligen intakta. Jag känner mest lite irritation faktiskt, speciellt av dom ”lillebrorskomplex” han uppvisar och av Det-Totala-Egot som är missbrukarens kanske mest själsdödande baksida. Oförmågan att tänka på och se andra, jag har svårt att släta över och vara förstående i dom lägena.

Olle Ljungström. Ja, vad säger man? Mannen, myten, legenden, eller?

Publicerat

Veckans dokumentär: Maradona

Om du följt min blogg mer än en vecka kan du nog inte ha missat att jag gillar att titta på fotboll. Jag tycker det är en riktigt kul sport och ett skönt fritidsnöje att följa både på TV och live på plats. Ju större match, ju mer det gäller desto bättre och när det vankas EM och VM så planeras hela familjens liv efter matcherna. Så är det och jag är tacksam för att min lilla familj delar denna hobby. Det kunde ha gnisslat rätt rejält annars på alla möjliga plan.

Att Maradona är en av fotbollshistoriens allra största personligheter är inte heller någon hemlighet men att den serbiske regissören Emir Kusturica har honom som stor idol var något nytt för mig. Nyfiken som en uttråkad hemmafru bakom en köksgardin i en sömnig byhåla hyrde jag Kusturicas dokumentär om fotbollslegenden och trodde mig få se något spektakulärt, men se, det fick jag inte.

Revolutionären Maradona med Fidel Castro på benet och Che Guevara på armen, VM-vinnaren, han som högt och ljudligt pratar skit om George W Bush, han som knarkat, plufsat till sig, bantat, varit på avgiftning och kommit tillbaka till livet igen, hur kan man misslyckas med att göra ett filmsikt porträtt av den mannen? Jag fattar det inte.

Kusturica misslyckas på alla sätt som tänkas kan. Han envisas med att själv vara berättarröst och prata engelska, vilket är ett språk han uppenbarligen inte behärskar och det blir bara sjukt jobbigt att lyssna på och jag kan inte sluta tänka på varför han inte pratar sitt modersmål i sin egen film. Han visar Maradonas ”Guds-hand-mål” gång på gång på gång, jaaaa, jag har sett det nu GÅ VIDARE, hallå, kom igeeeeen, det finns grejer att berätta om den här karln som kanske ingen vet, sånt som du borde TA REDA PÅ i din roll som dokumentärfilmare. Att köra ett enda fotbollsmål på repeat är lika enahanda som att lyssna på en DJ som kör introt på I will survive i två timmar i sträck. Fan Emir, skärp dig nu, visa vad du kan!

Men nej. Han visar ingenting. Ingenting alls. Plattare dokumentär får man leta efter. Jag vet ingenting mer om Maradona än jag visste förut men jag vet att jag kommer leta aningens mindre intensivt efter att få tag på ett eget ex av Zigenarnas tid för jag är inte så väldans förtjust i Kusturica just nu. Han lyckades trötta ner mig brutalt på 93 minuter OCH han lyckades få mig totalt ointresserad av fotboll under samma tid. Bra gjort där.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: Alice och jag

När dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson blir gravid med mannen som var hennes livs kärlek förändras livet i ett huj. Det är inte bara att ett nytt liv växer i hennes kropp, hon fick även reda på att hennes man hade en annan kvinna samtidigt och att även hon är gravid.

I samma veva tittar hon på TV och ser en intervju med Alice Timander där hon säger ”Jag har aldrig känt mig älskad”. I samma sekund bestämmer hon sig för att hon vill träffa Alice.

Slutresultatet blev Alice och jag, en film som handlar om människan Alice Timander, det som gömmer sig bakom sminket, perukerna och dom dyra klänningarna men det blev också en film om kvinnofrågor, om moderskap och – givetvis – om män.

Tandläkaren Alice Timander är mest känd som ”premiärlejon”, ett ord som kan vara bland det fånigaste jag vet. Uppklädd till tänderna och smajlande mot fotografernas blixtar blev Alice en dåtidens kändis och det var ett kändisskap som höll i sig fram till hennes död 2007.

Alice och jag gör mig inte så mycket klokare om människan Alice egentligen. Visst är hon frispråkig och talar väldigt krasst om män, förhållanden, föräldraskap, kärlek och otrohet,  ”kärlek har alltid ett högt, högt pris”, säger hon, och jag tror på henne. Hennes berättelser är intressanta men dom är inte intressanta för att det är just Alice Timander som lättar sitt hjärta, jag tror nämligen att många (alla?) kvinnor jag möter på stan har sin historia att berätta och att dom är minst lika fascinerande även utan ”premiärlejonglansen”.

Den stora frågan, hur det kom sig att en yrkesarbetande småbarnsmamma hamnar i skvallertidningarna, får en del svar. Kärlekslöshet, känslan av att leva som i en annan värld som barn, bekräftelsebehov, det finns många förklaringar. Men för mig är det ingen större skillnad på Alice Timander och nutidens dokusåpakändisar som inte heller gjort nåt av värde för att bli erkända. Eller jo förresten, att kunna laga rotfyllningar är en kunskap som faktiskt inte ska förringas.

Här finns den här dokumentärfilmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: Exit through the gift shop

När det var Oscarsgala sist var Banksy en av dom stora snackisarna. Gatukonstnären, gränsbrytaren och den levande ansiktslösa legenden Banksy var som regissör nominerad för bästa dokumentär med sin film Exit through the gift shop och det alla undrade var: kommer han visa sitt ansikte om han vinner? Kommer han vara där? Hålla tal?

Nu vann han tyvärr inte och snacket dog ut men filmen lever vidare och klarar sig bra på egen hand även utan äran och en guldstatyett.

Det är lätt att tro att det här är en film om graffiti, bara graffiti och inget kunde vara mer fel. Banksy har gjort en film om sig själv men utan sig själv i huvudrollen vilket är så bakvänt och så smart att det ska till en outsider som honom till att få ihop allt.

För det Banksy gjort sig känd för är inte tavlor på fina salonger, det är sprayade schabloner på husväggar, det är finurliga små meddelanden som får oss att tänka själva, det är ansiktmålade elefanter och det är hans härligt vridna och orädda inställning till sakernas natur och allt gör han utan att exponera sig själv. Det är inte han själv som är viktig, det är det han har att säga och det är BEFRIANDE i detta ytlighetens tidevarv där alla kämpar med näbbar och klor efter några sekunder i dokusåpaljuset.

I filmen framstår den filmande fransmannen Thierry Guetta som någon form av frontfigur. Allt som händer kretsar kring honom och hans eviga – och obeskrivligt enerverande – filmande (och jag är uppriktigt fascinerad över att snubben fortfarande har en familj som han beter sig). Han åker världen runt för att dokumentera nattens konstnärer som har lärt sig ha ögon i nacken och är i ständig flykt från polisen. Han får många nya vänner och som av en slump dyker även Banksy upp i hans liv.

Jag tycker Banksy är en av vår tids mest viktiga konstarbetare. Han är inte bara provocerande och otroligt cool, han trycker även ner taggtråd i svalget på etablissemanget och får löpsedlar när han ger krigande israeler nåt nytt att tänka på på Västbanken. Däremot tycker jag det är hans konst som är det viktiga, det roliga, det jag bryr mig om. Filmen är givetvis sevärd men ingen heeeeeey-upplevelse, inte för mig.

The Velvet Café har skrivit alldeles föredömligt om filmen här , liksom Fripp och Laterna Magica (som alla tre hyllar filmen) och Banksy´s helsköna hemsida hittar du här. Där finns mycket av värde.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN

Heidi Andersson bor i en liten by utanför Storuman som heter Ensamheten. Sammanlagt, med henne inkluderat, bor det 16 personer där varav 11 sysslar med armbrytning och alla heter Andersson.

Heidi är världsmästare, femfaldig till och med. Hon är stark som en oxe, envis som en tjur, explosiv som en vithaj, har fötterna på jorden som en tusenfoting och är söt som en hamster. Lisa Munthe och Helen Ahlssons dokumentär visar mig allt detta utan att egentligen berätta något alls, bilderna får tala och jag kan inte göra annat än att förundras, förvånas och nästan förälska mig i hela den fantastiska familjen Andersson och deras liv tillsammans.

Här finns en kärlek och en respekt för varandra som jag sällan skådat i familjer. Det brukar alltid ligga en massa gammal groll, bitterhet, missunnsamhet och annan skit och gro under trasmattorna men här känns det inte så. Det känns som att dom allihop – på riktigt – tycker om varandra och hjälps åt av fri vilja, aldrig av tvång och har dom tråkigt en stund kan dom ju alltid bryta arm.

Att Heidi är en naturbegåvning och har maxat både arv och miljö i sina muskler är otroligt häftigt att se och trots att jag aldrig tänkt tanken att armbrytas (jo, ett par gånger på krogen efter alldeles för många Jäger&Red Bull) och trots att jag vet innan att Heidi vinner VM i Kanada som dokumentären handlar om så sitter jag och hoppar i soffan, spänner hela kroppen, tar i och vill liksom…hjälpa till. Haha, som om det skulle behövas.

Det här är en film som verkligen naglat sig fast i mig. För mig är det här dokumentärfilm när det är som allra allra bäst. En historia om en människa jag egentligen inte vet något om som sysslar med något jag inte känner till och bor nånstans dit jag knappt kan hitta med vare sig karta, kompass eller GPS och en stund senare är hon min bästa vän och jag vill typ bli adopterad, byta namn till Andersson och bygga mig ett eget ”ryssgym” i trädgården.

Jag avslutar med Heidis egna ord. Dom säger allt tycker jag.

”Jag har precis berättat hur en skelande unge med spretande tänder, nästintill flintskallig, med lapp för ena ögat och stora glasögon på sned och byxorna fulla med myror vuxit upp och lyckats förverkliga sin stora dröm genom att vinna VM i armbrytning. Ett tjurigt, tanigt flickebarn med armar och ben som de smalaste stickor och som hellre sög på hårda hundkulor än åt riktig mat, ett barn som i ilskan bet av telefonsladdar och alltid gick runt i långkalsonger, fotbollsstrumpor och fasttorkad tvål i håret. Få kunde inte ens i sin livligaste fantasi föreställa sig att JAG skulle växa upp och bli en armbrytare…”

Se filmen. Läs Heidis blogg. Flytta ut i skogen. Le och förundras. Tyck om varandra. Skratta. Dansa. Var snäll. Bryt lite arm. Måste det vara svårare än så?

Publicerat

Veckans dokumentär: Food, Inc

Vet du vad du äter? Vet du om det du stoppar i dig är bra mat, okej käk eller om det ens är det förpackningen utger sig för att vara? Jag trodde jag visste men efter att ha sett Food Inc är jag inte säker alls längre.

Att hela vårat samhälle är baserat på slit-och-släng-mentaliteten och på att pengar styr är inga nyheter och mycket av informationen i denna dokumentär kretsar kring just det. Samtidigt blir jag rätt illamående när jag får reda på att fyra stora livsmedelsjättar kontrollerar över 80% av USA´s matmarknad. McDonald´s är USA´s största inköpare av köttfärs, potatis, kyckling och äpplen och bönderna förändrar sitt sätt att hantera uppfödning direkt när höjdarna Mcknäpper med fingrarna.

Food, Inc guidar oss igenom köttuppfödning, kycklingfabriker och det hemska i att som mamma se sin 2,5-årige son gå från frisk liten knatte till död på tolv dagar på grund av e-colibakterier i en hamburgare han åt, till politiken och fuffligheterna som sker bakom stängda dörrar av lobbyister, politiker och advokater som sitter på dubbla stolar.

Det här är en viktig film. Den är mer viktig än bra. Att stapla information på varandra, visserligen snyggt packeterat, blir ganska tjatigt. Jag hade önskat mig lite mer jävlar anamma, lite mer pepp till oss som tittar vad VI kan göra för att förändra världen. Det kommer visserligen ett hallelujah-moment strax före eftertexterna och det är gott men jag hade önskat mig mer.

Filmen får mig att må illa och känna att jag vill matvägra resten av livet. Jag vet inte riktigt om det var filmarens baktanke.

Publicerat

Veckans dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Parton är en komplex kvinna. Alla har vi våra tankar och funderingar kring den där bystiga råamerikanska tokplastikopererade kvinnan. Hon är nånslags urbild av en vuxen barbiedocka med rosa kläder och blonda peruker men hon symboliserar också styrka, personlighet och en jävla massa skinn på näsan.

I den här filmen får vi träffa fem sångerskor, Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Gudrun Hauksdottir och höra dom berätta om sig själva och sina tankar om rädslor, självförtroende, relationer, sina drömmar  – och barn. Det är mycket prat om barn och föräldraskap och inte alls lika mycket fokus på det som borde vara den självklara gemensamma nämnaren mellan dessa kvinnor och Dolly herself, det vill säga musiken. Dolly har ju liksom inga barn alls.

Den röda tråden jag saknar till en början blir lite klarare ju längre filmen går, eller så är det jag som släpper taget efter en stund och struntar i om jag greppar baktanken eller ej. Det är trots allt fem karismatiska kvinnor som bjussar på sig själva, fem mycket olika kvinnor med musikaliska bakgrunder som skiljer sig väldans från varandra och det är en mysig liten filmisk resa jag får vara med på. Sen är filmen inte alltigenom mysig, vissa delar är jobbiga att se (bland annat Gudruns diskussion med sin dotter om hur hon uppfattas som mamma) och vissa delar är kanske lite väl puttinuttiga för min smak.

Det enda irritationsmomentet som inte släpper är att Helena Josefsson låter precis som Filippa Bark när hon pratar, men mitt aber med detta är ju inte Helenas fel. Jag tycker bara inte så mycket om Filippa Bark.

TV-tips! Den här dokumentären visas på SVT1 imorgon kväll kl 22.00 (30/8).

Publicerat

Veckans dokumentär: SUPERSIZE ME

Jag vet inte om det finns någon människa som på allvar tror att en diet bestående av enbart BigMac (och annan McDonalds-mat) är bra för dig. Jo, kanske förresten, kanske finns det några ”over there” som inte vet bättre.

Över 60% av den amerikanska befolkningen är överviktiga och den summan har fördubblats sedan 1980. Vad beror det på? Kan man skylla på snabbmatkedjorna? Gravt överviktiga människor (i USA) började stämma McDonalds för att deras mat gjort dom feta men är det verkligen hamburgarnas fel att folk äter dom?

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock ska i alla fall göra ett vetenskapligt test. Han ska under en hel månads tid leva på det McDonalds har att erbjuda och under tiden ta tester för att se hur kroppen reagerar. Under överseende från en magläkare, en hjärtläkare och en vanlig ”vårdcentralläkare” ska alltså den normalviktige Morgan testa hur hans kropp förändras – OM den förändras – genom att under en månad leva på en McDiet, en matkultur som många av hans landsmän redan anammat.

Frukost, lunch och middag, allt med en Mc-prefix alltså, det är det som gäller och det är det den här filmen handlar om. Till en början är det riktigt underhållande. Knepig fakta om amerikanernas matvanor radas upp och mina ögonbryn höjs mer och mer och mer men innan dom hamnar uppe vid luggfästet slår det mig att jag egentligen inte är förvånad.

Episoden som handlar om den gravt överviktige diabetespatienten som inte verkar fatta att hans dagliga intag av 8 (ÅTTA!) LITER  Diet Coke har något med hans försämrade blodsockernivå att göra ”för det är ju inget socker i diet-läsk” är närmast komisk, om än jävligt tragisk.

Jag tror filmen hade vunnit på ett klippas ner i längd en aning då det inte är varken underhållande eller upplysande att se snabba klipp från McDonaldsrestauranger och att se Spurlock äta flobbig mat i närbild i hundra minuter men tanken med filmen är ändå inte helt dum.

Jag fick mig en tankeställare (eller två) även om jag fortfarande tycker att en Egg McMuffin till frukost ibland kan vara världens godaste vardagslyx. Med tanke på att 46 miljoner människor världen över äter på McDonalds en vanlig dag så är filmen en nyttig ögonöppnare, även om jag tror att många som skulle behöva se den aldrig kommer att komma på tanken. Men så är det ju ofta.

Publicerat

Veckans dokumentär: Senna

Formel 1 är en sport som i perioder intresserat mig mycket. Jag minns att jag som barn tittade på Ronnie Peterson och att jag blev ledsen när han dog men lite senare handlade nog F1 mer om mina nästintill absurda cravings efter röda motorfordon med enorma mängder hästkrafter under huven. Undrar vad det berodde på?

Dokumentären Senna handlar såklart om Ayrton Senna, den brasilianske racerföraren som bara blev 34 år gammal. Han omkom i maj 1994 på den legendariska Imolabanan.

Regissören Asif Kapadia låter oss följa med på en intressant resa genom Sennas liv som liten go-kart-åkande knatte till världens snabbaste racerförare, från livet som Brasiliens älskling nummer ett till det kalla kriget mellan honom och hans antagonist Alain Prost och som dokumentär är den alldeles förträfflig.

Det spelar ingen roll om du inte har någon aning om vem Ayrton Senna var,  om du aldrig sett ett endaste F1-lopp eller om du ens har körkort, Senna är en film som inte lämnar någon oberörd. Det är en snygg film med ett skönt soundtrack, det är ett spännande människoöde som fick ett mycket tragiskt slut.

När Senna dog 1994 sörjdes han av hela Brasilien på samma sätt som vi hade sörjt Ingmar Stenmark om han hade omkommit när han var på toppen av sin karriär. Det var ofattbart. Efter att ha sett den här filmen inser jag att det inte bara var  F1-världen som gick miste om en stor personlighet, hela Brasilien förlorade en man som hade kunnat göra så mycket nytta för sitt land om han hade fått leva.