Veckans klassiker: THE BREAKFAST CLUB

Kvarsittning. Smaka på ordet. Kvaaaaarsittning. I mina öron låter det vansinnigt rebelliskt, nåt fullkomligt ouppnåeligt, lite som att köra motorcykel på månen.

I alla fall var det så för mig i skolåldern. Jag skolkade EN lektion på alla mina år i skolan, gymnasiet inkluderat och då fick jag hemringning. Fröken förstod inte att det var mycket roligare att åka Ford Taunus till Oxelösund och äta stripestallrik med gurkmajonäs en vårig eftermiddag än att läsa om reformationen, eller så förstod hon själva grejen men inte att just JAG borde tycka det, jag som var så…ordentlig.

Nu såhär i backspegeln skulle jag vilja lägga till ett prefix till ordet ordentlig och det är jävla. Fy fan så jävla ordentlig jag var i skolan. Det hade ju varit lätt som en plätt att fixa en kvarsittning om det nu var det jag drömde om men nejdå, inte jag inte, jag fick inte uppleva Breakfast Club i verkligheten för jag gjorde alltid precis som man skulle. Alltid. Jag fick inte ens sitta kvar fyrtio minuter en onsdageftermiddag i sällskap med skolans bråkstakar, inte EN ENDA GÅNG. Fullkomligt vrickat kan jag tycka. Vem tackar mig för det nu? Jag kanske gick miste om mitt Judd Nelson-moment där, vem vet och det är aningens patetiskt att söka in på Komvux bara för att uppfylla en ungdomsdröm om just kvarsittning.

I The Breakfast Club är det fem ungdomar som får kvarsittning en HEL LÖRDAG (alltså woohooooow, vilken LYCKA!). Emilio Estevez är Andrew, sportfånen. Anthony Michael Hall är Brian, nörden. Judd Nelson är John Bender, värsta tuffa killen, Molly Ringwald är den ordentliga rikemansdottern Claire och Ally Sheedy är Allison, den vrickade konstiga svartklädda mytomanen. Det är fem riktiga stereotyper och det är just det filmen handlar om, att vara en skolans stereotyp, att få en stämpel, att andra tror sig veta exakt vem man är – och varför – och att sen få se vad som verkligen finns under ytan om man skrapar aldrig så lite.

När jag såg filmen som trettonåring tyckte jag den var bra men i ärlighetens namn förstod jag den nog inte till fullo. Det gör jag nu. Herreminjeee vad jag förstår. Stereotyp, ha, ja precis. Som att vara pluggis och tycka att skolan är superkul, som att bli kallad ”facit” eller ”professorn” för att man har alla rätt på proven,  som att vara den som klasskompisarna frågade om hjälp, den som fick hjälpa lärarna genom att agera extrafröken och hjälpa dom som kommit efter på lektionerna, som hade snorkoll på läxor, inlämningar, tider, glosor, datum, uppsatser, friluftsdagar MEN som även hade en några år äldre pojkvän med bil och en svår gurkmajonäsfetisch som var tvungen att stillas.

Det GÅR att ha olika personligheter, det GÅR att kombinera dom i samma hjärna, hjärta, kropp, det gör faktiskt det men väldigt många ungdomar har det nu precis som jag hade det . Hen som snackar på lektionerna, clownen, damp-ungen, hockeykillen, bimbon, idioten, den tjocke, den fule, den snygga, geniet, den som stammar, den som slåss. Tänk om alla människor har TIO olika personligheter. Femton? Tjugo? Och bara EN får plats, EN får synas i skolan. Pang, poff, stämpel i pannan nånstans i början på lågstadiet och sen är du ohjälpligt fast. Klassåterträffar bevisar just den tesen. Det kan gå tio, det kan gå tjugo år, människor kan vara hur lyckade som helst i arbetslivet men efter tio minuter i sällskap av gamla klasskamrater blir vi alla barn igen. Stereotypen av den vi var. Då.

Jahaaa, blev det inte mer av dig”, sa en gammal skolkamrat när jag mötte hen på Ica i byhålan härom året och hen frågade vad jag jobbade med. ”Jag trodde du skulle bli matematikprofessor – minst! Nu blir jag besviken.” Jag fick lust att bruka våld men sen tänkte jag efter. Hen är besviken. På mig. Hen jobbar kvar på Ica i byhålan. Det gör inte jag. Det går att fnysa åt inskränkthet i vuxen ålder men det var inte alltid lätt att göra det som liten. Då trodde jag ju att vuxna var smarta.

The Breakfast Club borde vara en film som visas i skolorna, som diskuteras och analyseras livligt. Den är sevärd, välspelad och skulle kunna hjälpa många till ett härligare liv. OCH den är en riktig klassiker!

 

Veckans klassiker: ZORBA

Har du nån gång stött på en främling som är din totala motsats men som på nåt vänster förändrat ditt liv? Skulle du våga släppa in en sån person i ditt liv? Skulle du tordas utmana dig själv? Känner du nån Alexis Zorba?

Basil (Alan Bates) är en prudentlig engelsman på resande fot mot Kreta där han har ärvt en bit mark och funderar på att göra affärer. På båten dit träffar han Alexis Zorba (Anthony Quinn), en tufsig grekisk man, en livsnjutare som tar dagen precis som den kommer. Zorba erbjuder sig att hjälpa Basil, om inte med annat så med arbetskraft. Han är en händig man som inte har problem med att hugga i, han är van att jobba och gör det gärna. Dom båda männen följs åt och på nåt vis startas en vänskap som är lika förvånande för dom båda. Dom är liksom så olika som två män kan bli, men ändå inte på nåt vis.

Det finns en klassisk scen från filmen som många har sett och det är när Anthony Quinn ska lära sin nyfunna kamrat att dansa (klippet kan du se här). Scenen i sig har aldrig sagt mig nåt speciellt och heller inte fått mig att vilja se filmen. Det är synd. Tänk om jag hade fattat lite tidigare vilken PÄRLA Zorba är. Tänk att jag aldrig sett Anthony Quinns storhet som skådespelare, inte förrän nu. Han är enastående den mannen! Vilket porträtt han gör av den härlige Zorba. Vilken lust jag får att rymma, att dricka vin med en orakad man, att åka runt på grekiska öar, äta tsatsiki med fingarna och dansa barfota på sandstranden tills solen går ner och upp till tonerna av nåt ostämt dragspel.

Jag vet dom som läser resetidningar och bildgooglar paradisöar när vädret är piss, plånboken tom och längtan bort blir för stor. Jag vet dom som tittar på Mamma Mia också och nej, jag är inte en av dom, inte i detta sammanhang, jag är mer Det stora blå-ig, mer ”jag-vill-åka-till-Taormina-och-äta-spagetti-frutti-di-mare-och-väsa-Roberto-and-an-elevator-isn´t-that-enough”. Men från och med nu kommer jag titta på Zorba när jag längtar bort och jag har inga problem med att se den i färg trots att den är svartvit.

Vid en omtitt är det inte omöjligt att betyget höjs ett snäpp, så känns det nu. Så jäääkla mysig film!

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

Veckans klassiker: MY FAIR LADY

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Veckans klassiker: I SISTA MINUTEN

Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.

Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.

I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?

Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.

Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.

Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.

 

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Veckans klassiker: HETS

Den som trodde att Caligula bara var en romersk kejsare har helt fel. Caligula var även lärare i latin på ett läroverk nångång på 40-talet.

Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin) vill inget annat än gå ut gymnasiet med okej betyg men han har svårt för latin. Att han har en sadistisk jävel till lärare gör inte saken bättre, inte heller att dom dejtar/umgås med/köper sex av samma kvinna, den ”lättfotade” Bertha (Mai Zetterling). Caligula får för sig att Jan-Erik fuskar på ett prov och därifrån finns det bara en väg och den är utför.

I november såg jag en fransk skolklassiker av François Truffaut som heter De 400 slagen. Det diskuterades lite i kommentarsfältet om likheterna mellan den filmen och Hets och jag måste säga att det finns en hel del beröringspunkter, om inte annat så är dom båda intressanta svartvita tidsskildringar av skolmiljöer.

Helt otippat valde jag Hets som fredagsfilm härom veckan och hade det varit sommar hade jag nog trott att jag fått en släng av aggressiv solsting. En fredagkväll med Stig Järrel, vad tänkte jag med? Kanske tänkte jag inte alls, kanske visste mitt undermedvetna nåt som mina fortfarande aktiva fredagshjärnceller inte förstod för Hets visade sig vara en tämligen lättsedd och BRA film. Jag tyckte inte alls att det kändes som att den har 69 år på nacken.

Ingmar Bergman skrev manus, Alf Sjöberg regisserade och jag nickade och tänkte ”fusk, vadå fusk?”

 

Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

 

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.