Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Veckans klassiker: BLOW-UP – FÖRSTORINGEN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag rekade runt i min omgivning för att hitta tips på lämpliga filmer till det här temat var Michelangelo Antonionis Blow-up en av filmerna som kom upp flest gånger, lika många gånger som Casablanca. Jag fattade först ingenting men efter lite googlande kände jag igen filmen, ja, i alla fall affischen. Antonioni var för mig annars mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman, that´s it liksom. Nu, efter att ha sett Blow-up, är Antonioni mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman.

Blow-up utspelar sig på 60-talet i det som kallas Swinging London. Det är snygga människor i trendiga kläder, schyssta lägenheter, det är ganska ytligt och även om det inte alltid är glatt så präglas det inte av svårmod direkt. Thomas (David Hemmings) är en känd fotograf i vita lite för korta byxor som av en slump börjar fotografera ett par i en park. Den kvinnliga delen av paret (Vanessa Redgrave) kräver att få bilderna av Thomas och när han börjar framkalla dessa ser han – i en förstoring – något som kan vara ett mord.

Alltså, på pappret känns det här som en film för mig. Skönt retro, en konspiratorisk historia, Vanessa Redgrave som jag gillar och en orgie i designprylar men av detta blev det bara Vanessa Redgrave kvar. Hon är för skön i den här filmen. När hon sitter i en soffa, röker gräs och liksom fuldansar sittande till grammofonsk jazzfusion så blir jag blir alldeles lycklig. Hon är en skådis som genom alla tider fått alldeles för lite cred, hon är helt enkelt lysande!

Filmen då? Hur är den? Är det en klassiker? Ja, inte vet jag. Jag blir inte klok på den. Det tog mig tre kvällar att se filmen (nej, den är inte Ben-Hur-lång, den är bara 111 minuter) och det berodde enbart på uttråkning. Filmisk narkolepsi skulle man kunna säga. Antonioni må vara duktig på filmestetik men historien är alldeles för långsökt för att hålla. Spännande blir det aldrig och om filmen verkligen ska klassas som en klassiker så är det enbart på grund av ytan, inte innehållet.

Slutet är superkonstigt men är ändå det jag gillar bäst med hela filmen vilket säger en hel del om upplevelsen. För övrigt är jag skeptisk.

Här finns filmen att hyra.

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Veckans klassiker: AFRIKAS DROTTNING

”Tycker du det Mr Allnut?”

”Som du vill Mr Allnut”

”Godnatt Mr Allnut”

”Ja tack Mr Allnut”

”Nej tack Mr Allnut”

Detta jääääävla Mr Allnutande, jag blir gaaaaaalen.

Rose Sayer (Katherine Hepburn) är en pianoklinkande missionär som tillsammans med sin präst till bror flytt till Afrika för att komma undan tyskarna. Mr Allnut (Humphrey Bogart) äger den gamla skorven Afrikas drottning och försöker leva livets glada dagar genom att titta långt ner i flaskan och inte tänka på morgondagen.

När tyskarna hittar till den lilla byn, bränner upp husen och (indirekt) har ihjäl prästen måste Rose återigen fly och Mr Allnut tar med henne på båten. Dom är varandras totala motsatser och även om hat är ett starkt ord så är det nånstans där deras förhållande börjar och var det slutar, hmmmm, ja kolla in postern här ovan så förstår du.

Humphrey Bogart fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av mannen med världens jobbigaste namn (om man hör det femton gånger i minuten) och både Katherine Hepburn, filmens regissör John Huston och manusförfattarna blev nominerade. Det är intressant information då denna klassiker är ett solklart fall av man-kanske-borde-stoppa-den-i-ett-skåp-låsa-och-sedan-både-gömma-och-glömma-nyckeln för filmen är verkligen INTE bra.

Historien är inte tillräckligt intressant berättad för att bli vare sig spännande eller dramatisk och Bogart och Hepburn har inte ett uns av sprak mellan sig. Jag har svårt att förstå båda dessa skådespelares storhet faktiskt, Hepburn ser ut som ett levande lik och Bogart är allt annat än snygg. Att musiken är hemsk överdriven och att effekterna är otroligt dåliga kan jag leva med, filmen har ändå över sextio år på nacken men resten, alltså, jag fattar inte grejen alls. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är verkligen en hiskelig film.

Veckans klassiker: FRUKOST PÅ TIFFANY´S

 

 

 

 

 

 

 

Idag kör jag igång ett helt nytt tema på bloggen. Varje måndag fram till sommaren kommer jag skriva om en ny välkänd film och en klassiker för mig behöver inte nödvändigtvis vara från forntiden, nej, det kommer dyka upp en del moderna varianter också.

Veckans klassiker ska bli skoj, nu får jag äntligen chansen att ta mig an dom där ”måstefilmerna” jag dragit mig för att se OCH dom där härliga fantastiska filmerna jag redan sett som jag längtat efter att se om. Frukost på Tiffany´s är en sån film. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och då tyckte jag att Holly Golightly i Audrey Hepburns skepnad var sådär härligt perfekt kvinnlig och uppfriskande kul med sin stora hatt och sociala sätt. Nu när jag ser om den undrar jag om jag var tillfälligt lobotomerad där i slutet av 80-talet, vilket jag nog var med tanke på vilken gymnasielinje jag valde. Vilken bimbo hon var Holly!

Till tonerna av Moon river kommer Holly inklapprandes i bild i höga klackar och perfekt skräddad klänning, bara det är en ganska annorlunda krock. Det finns ingenting med låten Moon river som passar in i filmen – egentligen – men ändå är den helt perfekt.

Så vem är då denne Holly i mina ögon anno 2012? Hon är ett våp, en playgirl, en tjej som står för det mesta som jag föraktar hos kvinnor. Hon blinkar med sina stora ögon och sina långa ögonfransar och struttar omkring och lever i villfarelsen att en rik man är det enda som kan tjonga till hennes mediokra liv och göra det bättre. Den brasilianske miljonären är hennes drömman, inte hennes granne, författaren Paul Varjak (George Peppard) som är alldeles för fattig för fånga hennes intresse. Att Paul sedan ”sponsras” av den halväckliga rikisen Patricia gör inte saken bättre.

Frukost på Tiffany´s är alltså en komedi men som en sådan ser jag inte filmen alls längre. Jag ser den som ett drama med komiska inslag och ett av dessa inslag som fortfarande fungerar till hundra procent är scenen när Holly har fest i sin lägenhet och kameran åker runt och ”synar” festdeltagarna. Vilken orgie i filmmagi! Blake Edwards har verkligen lyckats, herregud, jag vill inget annat än att ha en stor hemmafest med en massa sköna typer – och osköna med för den delen. Och trapetskonstnärer och eldslukare och en prima ballerina och nån kille på hammondorgel och ett gäng transor och en glad clown och en korvgubbe med låda på magen och det pratas och skrattas och dansas till Håkan Hellströms Ramlar för det är den gladaste partylåten jag vet och nån röker inne fast man inte får och en peruk börjar brinna och sen kommer Brandsta City Släckers och då blir schlagerbögarna glada.

Alltså, när en liten filmscen får mina små grå att gå igång på det viset då är det verkligen rätt, vilken kick! Det finns några till sådana scener i filmen, såna som får mig att häpna och skratta och må gott men dom är inte lika många som sist när det begav sig 1989.

Visst är det här en klassiker och visst är den här en klassiker med rätta. Audrey Hepburn satte standarden för modet en lång tid framöver och karaktärer som till exempel Carrie Bradshaw i Sex and the city är ett solklart fall av en Holly-klon. (Inte Dolly, Holly. Hallå!) Skillnaden är att Carrie förvärvsarbetar annars är det karbonpappersvarning. Att jag retade mig på Holly-karaktären lägger bara en liiiiten sordin på filmen för hon ÄR alldeles bedårande söt och Audrey Hepburn är en lysande skådespelare.

Det här är absolut en film man bör se om man gillar film. En klassiker alltså, helt enkelt.

Här finns filmen och här sjunger Audrey herself Moon river.