1980 gav sig Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) sig ut på en husvagnssemester som i stort sett varenda svensk har sett på film. 2008 var det dags igen, fast denna gång uppgraderad i husbil.
Sonen ska gifta sig och Rolf vill åka dit med husvagnen. Gun hatar den där jävla husvagnen och vill flyga. Samtidigt dör Rolfs bäste vän sin första dag som pensionär och tankarna börjar fara runt i huvudet. Vad är meningen med livet? Det är väl bara att köra på medans tid är, man vet aldrig när det tar slut. Så Rolf säljer Volvon och vagnen och köper en top-of-the-line-husbil.
Gun går en krokikurs och har en ihärdig beundrare i läraren Miklos (Michalis Koutsogiannakis). Dottern Lotta (Magdalena in de Betou) lever i ett riktigt rackigt äktenskap med Peppe (Jacob Ericksson) och barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) är ihop med en kille som jobbar som Bamse på Kolmården.
Samarinansiktet Rolf och den sönderrökta Gun ger sig ut på vägarna igen och vi får följa med och från min synvinkel är det en resa rätt ner i helvetet. Jag får magsyra, klåda på kroppen, jag blir förbannad, trött, irriterad och denna film är allt annat än lugn och skön underhållning för mig.
Jag älskar scenen när Lille Skutt får stryk, den är klockren, men filmen i sig är alldeles för enerverande och alldeles för trovärdig för att den ska bli kul. Dessutom är Rolf Skoglund den kanske mest överskattade skådespelaren vi har i det här landet.
Det är svårt att dissa en film totalt som ändå startar känslostormar hos mig, men fan, det här är verkligen inte bra och definitivt inte kul.
