Kategori: Voddler

Publicerat

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

Publicerat

HOPE SPRINGS

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta par som passar in i mallen ”hur faaaaan är det möjligt att den där ocharmiga potatissäcken har en fru så cool som hon?” Det är ytterst sällan jag ser det motsatta, snygga, humoristiska män som är gifta med Mama T-rex. Tyvärr. Den motsatsen är nämligen ganska befriande som omväxling.

Men, tyvärr igen, även hos par med äktenskapstycke verkar det i 99% av fallen finnas en curlande fru i ena ringhörnan, nästan oavsett ålder. Det gör mig rädd samtidigt som det gör mig glad att folk faktiskt skiljer sig när dom kräks på varann nuförtiden. Det är okej liksom. Tills döden skiljer oss åt behöver inte nödvändigtvis betyda detta bokstavligt talat. Det kan lika gärna betyda tills jag kräks vid blotta åsynen av dig. Men när viljan finns men det inte är nog vad gör man då?

Kay (Meryl Streep) har varit gift med Arnold (Tommy Lee Jones) i 31 år. Arnold  är en såndär man som är som män är mest om jag ska vara spydig men ändå lite sann. Jag har nämligen träffat många Arnolds i mitt liv (ja, träffat, inte nödvändigtvis dejtat).  Beiga, inskränkta, rädda, mentalt små, sura, muttrande, såna som tror att äktenskapet är en garanti för att ha sitt ”på det torra” resten av livet utan att behöva dra sitt strå till stacken. Jag har träffat många Kays också. Kvinnor som vill ha ut mer än dom får av förhållandet och som kämpar sig blå för att nå dit, för att nå fram till den där igloon dom är gifta med.

Nu finns det såklart även beiga kvinnor och levande män som försöker få liv i halvdöda fiskfruar, jag veeeet det. Måste bara tillägga det så det inte missförstås. Jag vet, jag fattar, jag är inte SÅ inskränkt. Vill bara få det klarlagt här och nu.

Even great marriages have terrible years. Så säger Dr Feld (Steve Carell) till Kay och Arnold när dom (=hon) sökt hjälp för att dom ska hitta tillbaka till varandra och till någon form av fungerande intimitet. Även dom bästa äktenskap har skitår. Gäller motsatsen? Även dom sunkigaste äktenskap har bra år? Jag blir inte klok på relationer och jag vet inte om det finns nån som blir det – egentligen. Det handlar nog mer om att bestämma sig för vad man tycker är okej eller inte och hur mycket ens okej och inte okej är värda. Kay funderar, Arnold inte så mycket. Annie Lennox sjunger, David Frankel (Djävulen bär Prada) regisserar och jag sitter med vimpeln i soffan och ropar RUN KAY, RUUUUUUN alternativt BEHAVE ARNOLD, SKÄRP DIG OCH VISA LITE STAKE!

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

Publicerat

Veckans Berenger: BRAKE

Det skulle kunna vara en rip-off på Ryan Reynolds-rullen Buried. Det skulle kunna vara en fortsättning på Quentin Taratinos CSI-avsnitt. Det där med att titta på en ensam kille som ligger i en kista har jag liksom gjort förut, det är inget nytt under solen.

Den här gången är det Stephen Dorff som ligger i en plastkista och ska försöka ta sig ut eller åtminstone lista ur var tusan han befinner sig. En digital klocka tickar ner, en gammal mobiltelefon fungerar, en annan man pratar i andra änden, en man som verkar vara i samma situation. Nu fattar jag både av filmens titel och av postern att kistan är placerad i en bil och ingen annanstans och det retar inte direkt min klaustronerv på samma sätt som om kistan legat nergrävd tjugo meter i backen.

Vad gör då Tom Berenger i filmen? Han spelar Ben Reynolds, en bra…röst…att spela. Han är såklart med alldeles på tok för lite för min smak. Det skulle ha varit HAN som legat i lådan istället. En otymplig svampig man i övre medelåldern som ska försöka få plats och röra sig på en halv kvadratmeter. DET hade varit nåt det. Svettigt och dant. Spännande och klaustrofobiskt.

Det Stephen Dorff däremot ska ha cred för är att han är bra på att spela naturligt trasig, skitig och blodig.

Publicerat

Fiffis filmtajm testar: Voddler

Min relation till onlinehyrfilmstjänsten Voddler har varit allt annat än friktionsfri. Tanken med tjänsten är toppen men det känns som det varit en hel del barnsjukdomar och krångel sen starten.

Har du följt min blogg vet du att jag ibland svurit mig blå över mina försök att hyra och se film via Voddler och att jag i princip gett upp hoppet om att någonsin kunna se en film via dom utan hack och hopp som påminner om en sönderspelad VHS-inspelning av nån stumfilmsklassiker.

Så fick jag ett trevligt mejl från Voddlers kommunikationschef med en uppriktig önskan om att få hjälpa mig komma igång och få Voddler att fungera på min dator.

Självklart nappade jag. Vem tackar nej till ett sådant schysst bemötande? Inte jag i alla fall. Jag fick två gratisfilmer och satte igång mitt test.

The kids are all right blev eldprov nummer ett. Jag såg fram emot filmen som tusan. Hade dukat upp med ostkrokar och hela faderuttan och sätter mig sådär mysigt tillrätta som man bara kan göra när det är varmt inne och svinkallt ute. Voddler-introt kör igång. Hack, hack, hack. Ska det vara såhär? hör jag min sambo säga och i mitt huvud har jag redan spelat upp hela Svordomsvisan på maxvolym.

Faaaan, alltså. Fan! Nu ger jag upp PÅ RIKTIGT. Tre minuter av filmen tog sexton minuter att spela upp, SÅ mycket hackade det. För att inte behöva höra att det är mitt bredband som är värdelöst loggar jag in hos en konkurrent, hyr samma film och se, det funkade!

Dagen efter felrapporterar jag detta direkt till kommunikationschefen. Han ser till att jag får kontakt med Customer Support Managern som vill gå till botten med problemet.

Efter några om och men verkar felet vara definierat: kombinationen av vissa operativsystem och Internet Explorer fungerar inte och jag har Windows 7 som är ett av systemen som trilskas (det går att läsa mer om det här.) Jag blir ombedd att köra Voddler via Firefox istället. Jag laddar ner Firefox, loggar in på Voddler och hyr den svenska filmen Psalm 21. Det går inget vidare.

Jag får fortsatt stöttning och Customer Support Managern försöker tänka ut allsköns lösningar på mitt problem och efter några försök att ändra inställningar på min dator verkar det som att det är grafikkortet som spökar. Det finns en länk direkt till en Graphics Drivers & Sofware-uppdateringssida och jag klickar mig dit. Herregud säger jag bara. Herregud så omständigt! Jag är en maximal datoranvändare med minimalt dataintresse, jag pallar inte med det här, det är bara FÖR krångligt. Jag har svårt att tänka mig att någon normalanvändare orkar sätta sig in i allt detta för att se film via Voddler när det finns så många andra filmstreamingsalternativ.

Problemsökeriet fortsatte och efter många om och men hittades till slut lösningen på problemet: processorn i min dator är alldeles för dålig för att kunna köra Voddler felfritt. Svårare än så var det inte.

Det är synd både för mig i synnerhet och Voddler i allmänhet att det inte ska gå att se film via dom med en helt vanlig svennedator. Jag vet inte hur många tusen svenskar som sitter i stugorna med en liknande dator som min (men det måste vara många) och det är kunder som Voddler just nu går miste om. Nu är visserligen en ny spelare på G men det är fortfarande inte säkert att den kommer funka på datorer som min.

Dåliga saker med Voddler:

* Klara informationsproblem.
Mycket av det beror på en omständig sajt och det är dessutom synd att det inte går att skifta språk. Alla är inte superduktiga på engelska.

* Ett felrapporteringssystem som är onödigt krångligt.
Dessutom, efter att ha felrapporterat ett antal filmer och inte fått något vettigt svar är det inte konstigt att man tröttnar (och man i det här fallet är inte enbart jag, jag vet många som gett upp hoppet om Voddler och som inte fått tillstymmelse till hjälp av den kalibern jag nu fått)

Bra saker med Voddler:

* Filmerna.
Det finns mängder av bra film hos Voddler som förtjänar uppmärksamhet, speciellt mängden gratisfilmer är imponerande. Det är synd när fokus hamnar på trilskande programvara.

* Omtänksamhet.
Cred till chefen som tog saken i egna händer och mejlade mig. Schysst och snyggt jobbat tycker jag.

Vad kostar det och hur betalar man?

Du betalar för filmen antingen med kontokort, sms eller gratis Voddler Ticket. Du har tillgång till filmen i 24 timmar. Normalpris är 19-37 kr per film men det finns en ansenlig mängd gratisfilmer att hyra.

Hur får man ner filmen i datorn?

Klicka på rutan där det står Rent movie, betala och vänta på filmen. Det kommer oftast ”förfilmer” i form av trailer(-s) och en liten Voddler-rekla-trudilutt.
Obs! Du kan inte titta på film och samtidigt ha något annat fönster öppet.

Uppdatering 2011-02-24: Att minimera bildfönstret och samtidigt göra något annat på datorn funkar tydligen för andra än mig. Jag har dock provat detta varenda gång jag hyrt en film och för mig har det aldrig gått.

Vilken uppkoppling måste man ha?

För att få Voddler att fungera friktionsfritt behövs ett snabbt och stabilt bredband. Jag har provat att titta med mobilt bredband men det går inte alls, i alla fall inte för mig. Under fliken Help finns ett litet testprogram man kan köra där man ser om Voddler är korrekt installerat på datorn samt om bredbandshastigheten är tillräcklig.

Funkar Voddler på alla datorer?

Är du osäker, läs här. Jag har läst där men är fortfarande osäker.

Prisvärt:

När det inte funkar och det enda jag blir är vansinnigt irriterad så är inte ens en gratisfilm prisvärd.

När Voddler fungerar och speciellt sett till den kaxiga mängd BRA gratisfilm som finns.

Lättförståeliga funktioner:

Onödigt omständigt och ett klart minus att det inte går att byta språk på sidan.

Enkelhet i att leta upp en specifik film:

Super. Inget krångel alls gällande detta. Det är bara att skriva i önskad film i Search-rutan. Finns den så kommer den upp. Söker du på en skådespelare kommer de filmer upp som han/hon är med i och som finns i Voddlers filmbibliotek.

Enkelhet att gå igenom utbudet och se vad som finns:

Voddler som helhet:

Det känns nästan lite taskigt att dissa Voddler helt efter all hjälp dom ansvariga gett mig. Jag är mycket tacksam och glad för den och jag ger gärna Voddler högvis med cred för denna good-will, MEN, sanningen är ändå den att jag inte får Voddler att fungera.

Jag vet att dom som får Voddler att funka är mycket nöjda men jag känner många (och har fått en hel del mejl) från andra som försökt och försökt fått Voddler att fungera hack-fritt men misslyckats och gett upp. När jag försökt luska ut varför dom lagt ner att ens försöka får jag samma svar: allt är så himla krångligt.

Livet är alldeles för kort och fritiden alldeles för begränsad för att det ska finnas lust, ork och energi att lägga på att få denna tjänst att fungera när det bara är att klicka sig vidare och hitta en tjänst någon annanstans som funkar direkt. Jag förstår den tanken och jag har känt så själv. Nu vet jag varför det inte funkar på just MIN dator och det är alltid skönt att slippa leva i ovisshet. Hoppas fler än jag kan få en lösning på sina Voddlerproblem efter det här.

Publicerat

Psalm 21

Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

PALINDROMES

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

Publicerat

WOLF CREEK

Australien. Vyer. Vidder. En väg som sträcker sig från horisonten i väst till horisonten i öst och däremellan finns ingenting. Absolut ingenting.

På den vägen pajar bilen och tre backpackers i nöd får hjälp av en trevlig man som råkar passera och han bogserar bilen till sin gård och börjar sedan praktisera sin stora hobby som inte är gödsling till takten av Jimmy Nail´s Crocodile shoes eller mjölka korna till ljudet av en didgeridoo, utan ren och skär sadism.

Direkt i filmens början får vi reda på att 30000 människor försvinner i Australien varje år och att 90 procent hittas senast efter en månad. Många hittas inte alls. Således är denna fim ”based on a true story” och oavsett om det är sant eller inte så kan det vara en stämningshöjare i denna typ av filmer. Det hjälper inte här.

Här hjälper ingenting. Det hjälper inte ens att jag var i brutalmode för en riktig klafs-skräckis, det hjälpte inte att jag hade filmen Territory (av samma regissör) i färskt minne, det hjälpte inte att jag aktivt försökte förtränga att filmens skådespelare redan från början kändes vansinnigt osympatiska, det hjälpte inte ens att jag hade en förpackning Toffifee i beredskap.

Wolf creek är en sån film där jag inte bryr mig ett skit om vad som händer och med vem och jag tror att det är precis tvärtom mot vad regissören och manusförfattaren Greg Mclean hade i baktanke med filmen.

Greg Mclean är alltså mannen som fixade till krokodilfilmen Territory/Rouge som jag såg härom veckan på ett sånt trivsamt sätt. Hade jag inte sett den hade Wolf creek för evigt legat på min film-jag-inte-ids-se-för-den-verkar-föga-nyskapande-lista. Den borde ha fått lega kvar där, men det är som alltid lätt att vara efterklok.

Filmhistorikern Alan Jones myntade uttrycket ”Splat Pack” i Total Film magazine. I ”Splat pack” ingår ett gäng nya regissörer som på ett modernt sätt gör brutala och mycket våldsamma skräckfilmer och dess medlemmar är Alexandre Aja, Darren Lynn Bousman, Neil Marshall, Eli Roth, James Wan, Leigh Whannell, Rob Zombie – och Greg Mclean.

Jag tycker uttrycket är kul och målande men jag tycker också att just Greg Mclean borde ta och pinna på lite för att komma ikapp dom andra. Jag antar att Wolf creek är filmen som fått honom att ingå i den där gruppen regissörer men det är ett inträdesprov som är godkänt med vänsterhanden av en kissnödig lärare som längtar hem.

 

Publicerat

The SQUID AND THE WHALE

Det är inte lätt att vara vuxen och ta steget som gör att en familj splittras och ett äktenskap tar slut. Det är ingen promenad i parken att vara barn i det läget heller.

Pojkarna Frank (Owen Kline) och Walt (Jesse Eisenberg) hamnar i nåt slags limboland när deras föräldrar (Laura Linney och Jeff Daniels) bestämmer sig för att separera och inte blir det lättare av att den förfördelade pappan berättar lite för mycket vuxen-skit om mamman för barnen.

The squid and the whale visar alla sidor av en skilsmässa på ett rätt bra sätt tycker jag. Det är ångest, ledsamhet, osäkerhet och mänsklighet och detta mot en bakgrund av amerikansk 80-tals-estetik och det var inte igår jag såg en plansch på Ilie Nastase, bara en sån sak!

Jeff Daniels är jättebra som pappan, ja, hela rollistan är bra. Dom ser sådär skönt vanliga ut hela högen och Laura Linney speciellt med stripigt hår och osminkat ansikte är inte urtypen av en kvinnlig flashig filmstjärna direkt och det är otroligt befriande.

Jag var inte överdrivet förtjust i Noah Baumbachs nyaste film Greenberg och jag kan väl säga att mina förväntningar på denna inte var särskilt höga. MEN, nu vet jag att anledningen till Greenberg-sågningen var (precis som jag misstänkte) en Ben Stiller som var lika obekväm i sin roll som jag hade varit som servitris på Hooters.

The squid and the whale är en bra film. Inte överdriven åt något håll men sevärd och välspelad in i minsta lilla biroll.