Jake Moore (Shia LaBeouf) jobbar som nån form av finansmäklare på ett stort företag.
Äsch. Jag vet inte ens om det heter finansmäklare förresten. Han befinner sig nämligen i en värld som är mig föga intressant men som kryllar av män i dyra kostymer formade i samma mall som har möten vid stora ovala välpolerade bord, använder hängslen och har ett mycket begränsat ordförråd. Allt dom pratar om på arbetstid (vilket verkar vara dygnet runt) kretsar kring affärer, årslöner, bonusar, aktier, ja dollars helt enkelt.
Jake bor tillsammans med Winnie Gekko (Carey Mulligan) och javisst är hon dotter till Gordon (Michael Douglas), yuppiesvinet som åkte in i finkan i slutet av första Wall street-filmen.
Men nu har det gått några år. Gordon har avtjänat sitt straff och Wall Street 2 börjar med att han lämnar fängelset som en fri man. Scenen när han får tillbaka sina tillhörigheter säger så mycket om tiden som flytt. Mobiltelefonen som var så cool 1987 ser ut som nåt som skulle kunna ha hackats loss från Berlinmuren och Gordon kommer ut till en värld som på många sätt är helt främmande och ny.
När Gekko 1987 sa ”Greed is good” ansågs han både nytänkande och iskall och det var allt annat än okej att öppet vara så beräknande, girig och egoistisk som han var. 2010 är det mer tjolahopp-tjolahej, det är ”Kapitalist, javisst!”, ingen höjer på ögonbrynen åt uppenbara vinstintressen och åt att det finns folk som går över lik för att tjäna pengar.
Relationerna mellan far-dotter, svärson-svärfar och den mellan Jake och Winnie borde ha kunnat bli riktigt intressanta, jag menar, det ÄR en storfilm gjord av ingen mindre än Oliver Stone och det är tre skådespelare som i min bok är MYCKET kompetenta men för mig faller relationerna bara platt, liksom hela filmen.
Jag ler två gånger under Wall street 2. Första gången under hela förtexten eftersom Stone återanvänt typsnittet från första filmen och jag hamnar i 80-tals-feeling direkt jag ser bokstäverna och andra gången när Charlie Sheen dyker upp som sin karaktär i första filmen, Bud Fox. Jag ler och tänker på hur mycket vatten som flutit under broarna sen 1987, under hans, under Douglas och under min.
Oliver Stone har gjort en uppföljare på en film som blev ett riktigt tidsstudiedokument men som sådant har Wall Street – Money never sleeps inegnting att hämta. Det är 23 år mellan filmerna men när jag hör Talking heads sångare David Byrnes röst i filmens soundtrack får jag snarare känslan av att det är tre år. Fem år max.
Jag har bara så himla svårt att se det spännande i jakten på mycket pengar. Jag tycker personligen att det är mycket mer underhållande att se filmer om människor som ingenting har och som jagar växelpengar för sin överlevnad och kanske snor en skogaholmslimpa, inte för att dom KAN utan för att dom svälter ihjäl annars.
Hur som helst så hade världen klarat sig toppenfint utan denna uppföljare. Ingen i framtiden lär minnas den i vilket fall.
