Kategori: Will Smith

Publicerat

SEVEN POUNDS

Sju namn. Sju främlingar. En hemlighet. Låter inte som hjärnfysik direkt men åh, det här är krångligt. Efter 45 minuter pausar jag filmen och säger till min sambo: Vad handlar det om? Jag fattar ingenting, men det är ju bra, det är en BRA film.

Det är skönt samtidigt, det är befriande med en film där jag inte vid första anblicken förstår början, halvsnarkar mig igenom mittenpartiet och luskar ut slutet bara genom att titta på fodralet. Seven pounds är annorlunda, på ett bra sätt.

Will Smith är en riktig kameleont på vita duken. Tittar man på honom så skulle han lätt kunna fastna som vilken stereotyp skränig vältränad svart skådis som helst, men han fixar biffen. Han kör slalom mellan actionrullar och drama på ett ypperligt vis och han funkar i alla roller han företar sig.

I Seven Pounds är han ledsen, han är konstig. Filmen är melankolisk och långsam och vad den handlar om kan jag egentligen inte förklara. Jag vet bara att filmen sitter kvar, länge och att det är två timmars underhållande och tankeväckande film och ibland kan det vara alldeles gott nog.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)

Publicerat

HANCOCK

Jag tycker inte om filmer utan förtexter.
Dels för att jag inte kan släppa att det inte kommer några. Jag sitter och väntar och blir mer och mer irriterad och väntar och väntar tills det gått typ en halvtimme och jag inser att jag blivit blåst. Dels för att jag älskar bokstäver och får gåshud när balla typsnitt svischar och svaschar fram på jätteduken.

Jag tycker inte om små män i grupp som går på bio tillsammans. Och jag tycker definitivt inte om att de alltid hamnar på raden framför, raden bakom eller raderna framför OCH bakom mig.
Jag blir alltid mer än lovligt sugen på att sparka någon av dom i bakhuvudet (antingen han som sms:ar, han som mms:ar, han som ringer polarn på rad 2, han som snackar högt oavbrutet eller han som helt enkelt bara brölar så fort det blir nån form av action eller en kvinna visar mer än en kvadratcentimeter hud).
Det är såna gånger jag förbannar att jag inte är en sån tjej som klär upp mig i tajt kjol och högklackat när det vankas bio. För snacka om ball ljudeffekt jag hade kunnat skapa.

Hancock… Ååh, jag ville så gärna att den skulle vara bra. Will Smith, Charlize Theron….dom är så bra i allt dom gör. Men inte ens dom kan rädda en film vars manus är skriven av en tallkotte.