Kategori: Woody Allen

Publicerat

Du kommer att möta en lång mörk främling

Tiden går fort när man har roligt.

Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.

Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.

Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.

Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.

Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?

Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.

Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.

52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!

Publicerat

Match point

Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.

Publicerat

Woody Allen-helg: HANNAH OCH HENNES SYSTRAR

Det här är ett klassiskt Woody Allen-romcom-drama när det är som allra allra bäst.

Det är smart, det är pratigt, det är intressanta karaktärer som tillåts ta plats, det är en historia som håller från A till Ö och alla bokstäver där emellan och det är en rollista som är utom denna värld.

Hannah (Mia Farrow) har två systrar, Lee (Barbara Hershey) och Holly (Dianne West). Elliot (Michael Caine) är gift med Hannah men blir kär i Lee som i sin tur är tillsammans med Frederick (Max von Sydow).

Som om inte det räckte så får Woody in sig själv, Carrie Fischer, Maureen O’Sullivan, Julia Louis-Dreyfus, John Turturro, J.T. Walsh och sin dåvarande adoptivstyvdotter/nuvarande fru Soon-Yi Previn (då blott fyra år) på ett hörn.

Det är helt magnifikt på alla sätt och vis. Det här är en såndär film som får åtminstone mig att vilja krypa upp i soffan med filtar, tända ljus, dricka varm choklad (med mashmallows!) och jubla över att jag bor i ett land som har något så mysigt som kallas höst då man får göra allt det här utan tillstymmelse till dåligt samvete.

Jag bugar, niger, klonkar i koskällor, tutar i trumpeter och saluterar Woody Allen för allt fantastiskt han skrivit ihop och regisserat genom åren och jag ber litegrann om ursäkt för alla filmer jag inte fått med den här helgen men alla hade varit en omöjlighet.

Så, tack för mig och tack för den här maratonhelgen.

Publicerat

Woody Allen-helg: Bananas

Ja, okej, det här är inte en av Woody Allens starkaste rullar. Det är inte ens en stark rulle. Den är faktiskt så pass dålig att det i mina ögon inte känns som en Woody Allen-film men jag kan liksom inte missa straffsparken mot öppet mål: Sylvester Stallone är ju med!

Han är med så lite i filmen att han knappt är omnämd på Imdb men på min Stallone-VHS-hylla står Bananasfodralet tveklöst och stolt.

Woody Allen som soldat för tankarna till Lasse Åberg i Repmånad och det är inte heller en film jag tycker är särskilt bra om, men å andra sidan, Stallone i rollistan hade kanske fått upp mina ögon för den filmen också?

Helt ärligt är filmaffischen rätt missvisande då jag tycker den för tankarna till en skön 70-tals komedi men visst, den har sina roliga scener, men dom är lätträknade.

Självklart lyckades Woody ge sin dåvarande flickvän/fru Louise Lasser den kvinnliga huvudrollen, vilket verkar vara populärt för manliga regissörer att göra. Det kanske är enklast för husfridens skull men det är inte alltid det bästa för att höja en films kvalitéer.

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLA SÄGER I LOVE YOU

”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]

Publicerat

Woody Allen-helg: KAIROS RÖDA ROS

Vem har inte fantiserat om att ens favoritskådis hux flux skulle bege sig ut från duken och rätt ner i ens egen verklighet? För Cecilia (Mia Farrow) i Kairos röda ros blir den tanken just precis det – verklighet.

Det är 30-tal, det är New Jersey och Cecilia har ett tråkigt liv. Hon jobbar som servitris och vill drömma sig bort en stund (precis som oss alla som älskar att se film). Hon går till den lokala biografen för att se filmen Kairos röda ros med Tom Baxter (Jeff Daniels) i huvudrollen som den snygga arkeologen. Hon sitter där i salongen och han kliver ner från duken, bara sådär och Cecilias liv blir aldrig mer som förut.

Redan 1985 såg Woody Allen något hos Jeff Daniels som det skulle ta oss andra dödliga tjugo år till att begripa: att han besitter en seriös skådespelartalang värd namnet.

Jag förstod inte alls, då, varför huvudrollen gick till Daniels, det fanns ju så många andra mycket mer intressanta snubbar (minns att jag önskade mig Tom Berenger i den rollen, men jag tror trots allt att Woody valde rätt). Mia Farrow är som vanligt helt fenomenal och jättesöt och pratar sådär snabbt och gulligt som bara hon kan.

.
.
Publicerat

Woody Allen-helg: Alice

Alice (Mia Farrow) är gift sedan 16 år men letar efter det mesta här i livet: tanken på vad kärlek egentligen är, svaret på varför hennes man (William Hurt) är så ointresserad av att ligga med henne, meningen med att vara så moralisk hela tiden och den perfekta akupunktören.

Hon träffar en charmerande musiker (Joe Mantegna) och blir så smått förälskad och när hon sen hittar en mystisk kines som ger henne skumma ”kryddor” som gör henne osynlig, ja, då tvingas hon se med helt nya ögon på sitt aristokratiska och jävligt torra liv.

Alice är en charmig glad-i-magen-film, twistad och välskriven och rolig och kanske inte den första av Woody Allens filmer man tänker på när man ska namedroppa en höjdare men kombinationen Woody Allen och Mia Farrow på film är helt och hållet oslagbar.

I verkligheten blev det kanske lite mer…sunkigt…när dom två efter ett mer än tio år långt förhållande och tre barn (två adpterade och ett biologiskt) separerade på grund av att Woody fallit för ett av Mias andra adoptivbarn, Soon-Yi. Dom är nu gifta och har två gemensamma barn.

Jag skulle gärna käka lite av dom där osynlighetskryddorna eller vara en fluga med diktafon på matsalsväggen under en Thanksgiving-middag med den där släkten.

Publicerat

Fiffis filmtajm hyllar: Woody Allen

Jag är ett stort fan av Woody Allen.

Säga vad man vill om den mannen men ända sedan 1971 har han klämt ur sig i princip en film om året, som en klocka – och vilka filmer sen!

Idag har hans senaste film Du kommer att möta en lång mörk främling premiär. Jag har inte hunnit se den och kommer inte hinna det på några veckor framöver men det hindrar mig inte från att tjonga på med ett gäng recensioner av filmer signerade Woody Allen den här helgen.

Det blir lite som ett maraton, fast man är inte dyngsvettig med hjärtflimmer och får druvsocker och blåbärssoppa i depåstoppen utan nu snackar vi skön vilopuls, Miles Davis, varm choklad, blockljus och höstmys i massor.

För att liksom preppa mentalt och fälla upp det intellektuella paraplyet inför recensionsregnet som komma skall dom närmaste två dagarna kan du alltid läsa Helena Lindblads intervju med Woody Allen, eller någon av mina redan skriva Woody-recensioner: Annie Hall, Manhattan murder mystery och Vicky Cristina Barcelona.

Håll i hatten! Imorgon bitti börjas det.

Publicerat

MANHATTAN MURDER MYSTERY

Midsommarhelgens filmsnackis blev helt otippat Manhattan murder mystery, av och med Woody Allen. Ja, kanske var det inte filmen i sig det snackades om, utan ifall Woody Allen är nåt att ha som filmmakare överhuvudtaget eller om han bara är en äcklig gammal skintorr peddogubbe.

Min åsikt är att Woody Allen som privatperson inte är någon jag vill skrapa för mycket på ytan på, för det som pyser ut kan jag inte hålla borta varken med svininfluensasprutor, munskydd eller plasthandskar men, som regissör och manusförfattare är han alldeles briljant!

Larry Lipton (Woody Allen) och hans fru Carol (Diane Keaton) springer på sina grannar och blir inbjudna hem till dom och dagen efter dör grannfrun i en hjärtattack. Carol blir som tokig och kan inte släppa tanken på att grannfrun blivit mördad av sin något skumma make och hon tvingar med nervöse Larry in i lägenheten för att leta bevis.

Manhattan murder mystery är en av hans komiska pärlor, vissa scener får mig att skratta så jag får hicka (pokerscenen bland annat) och som vanligt är dialogen helt sjukt underhållande.
Det är få förunnat att kunna skriva filmdialog som håller även när den läses nerskriven på papper i en bok. Som jag ser det finns det bara två nu levande som fixar det: Quentin Tarantino – och Woody Allen.

Publicerat

ANNIE HALL

Filmen Annie Hall börjar med att Annie Hall (Diane Keaton) och Alvy Singer (Woody Allen) möts under en tennismatch i New York och kärleken börjar spira. Filmen Annie Hall slutar med att Annie och Alvy skiljs när Annie flyttar till Los Angeles och nej, det är ingen spoiler, det är så det är bara. Handlingen liksom.

Annie Hall är löst baserad på Woody Allens och Diane Keatons riktiga förhållande som fortfarande var pågående när filmen spelades in 1977, men det tog slut nåt år senare. Det är till och med så att Diane Keatons flicknamn egentligen är Hall.

Annie Hall är trassligt och pratigt (som alltid med Allen bakom kameran och pennan), det är kärlekstrubbel, det är livkriser och det är helt fenomenalt.

Det är 70-tals estetik när det är som bäst, det är Manhattan, det är vita tenniskläder, det är en snygg Keaton och en Woody som är Woody i sitt esse, det är Paul Simon i en biroll och det är relationsunderhållning de luxe.

Den här är en se-och-se-om-film. Den är som en gammal kompis som kan stå på i bakgrunden om man vill ha sällskap. Den här filmen är jättemysig på alla sätt och vis och en riktig riktig snällisrulle.

Publicerat

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.