Kategori: Woody Harrelson

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

KINGPIN

Tycker du att bowling är en sport för firmafester och barnkalas? Tycker du bowling är en alldeles lagom svettig sport med hjälp av Wii-spelet framför TV:n? Tänk om. Bowling är livet.

För Roy Munson (Woody Harrelson) är bowling definitivt livet. Tränad av sin storbowlare till pappa blev han The Shit på att bowla och vinner dom mesta och flesta tävlingar han ställer upp i. Tyvärr är Roy Munson inte den smartaste kritan i asken så en dag får han storhetsvansinne och lurar fel personer och som hämnd kapar dom hans högra hand – bowlinghanden. Nu är livet slut för Roy, för vad fan ska han göra med en plastig handprotes?

Ishmael (Randy Quaid) är en djupt troende amish-man som smyger iväg från sin farm för att bowla. Roy ser sin chans, han vill göra Ishmael till världens bästa bowlare och efter otaliga övertalningsförsök går han med på att rymma från sitt folk för ett liv on the road med Roy.

Ernie McCracken (Bill Murray) är Roys antagonist, något han varit sen tiden då Roy var aktiv och bäst (och han har ett finger med i spelet att Roy blev av med sin hand). Nu är det Ernie som är världsbäst och det är en titel han inte direkt bär med ödmjukhet. Han beter sig som guds gåva till både kvinnorna och bowlingbanan och Roy har satt upp ribban högt: han ska göra Ishmael så bra att han slår Ernie, en gång för alla.

Kingpin är en väldigt svajig film. Den är lika svajig som att åka liten båt på dom stora haven, det är många höga toppar men också djupa dalar. Den pendlar från att ge mig riktiga gapskratt med rinnande ögon till långa avsnitt av jaha:n, men Kingpin är en komedi det inte går att blunda för.

Ingen av huvudrollsinnehavarna är direkt självklar i en sånhär under-bältet-skämt-komedi men Randy Quaid är lågmält jätterolig, Bill Murray är klockren som Ernie i burrigt hår och Woody Harrelson är underskattad över lag som skådespelare tycker jag.

Det finns ett gäng klassiska komiska scener i Kingpin, scener jag gärna ser om och om igen och det är dessa scener som gör att jag sett den här filmen åtminstone en gång om året sen den kom 1996. Och nu har jag lärt mig precis NÄR i filmen jag kan gå och fylla på popcorn/kaffe/gå på muggen.

 

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.