Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.
Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.
Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.
Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.
Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.
Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.
Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.
Mitt betyg:
Sonens betyg:
Dotterns betyg:
Hmm, utifrån din beskrivning och med tanke på att jag tycker HH’s musik är trist som vaniljpudding utan vanilj känner jag att jag lugnt kan vänta med den här. Länge… Men intressanta psykologiska observationer 🙂
Sofia:
Det är lite synd att du känner så, jag tror nämligen att filmen kan få dig att se på Håkan Hellströms musik på ett nytt sätt. Den lär ju komma på TV nån jul framöver, du kanske kan se den då? 😉
Fast då är jag ju fullt upptagen med att se Tomten är far till alla barnen för femtielfte gången 😀
Nej, får jag en chans kan jag absolut tänka mig att se den. Däremot skulle jag inte satsa allt för mycket på en ny uppskattning av musiken, generellt har jag inte varit allt för förtjust i filmer om musiker som jag inte gillat innan och som jag vet att jag inte gillar. Till skillnad från de jag inte känner till öht. VSB: Jag orkade inte ens se klart den där Dylanfilmen…
Sofia:
Walk the line då, funkar den på dig?
Mnjä, sådär om jag ska vara ärlig… Tyckte inte att den var något särskilt.
Sofia:
Joaquin då? Joaquin? JOAQUIIIIIN?!?!?! ;D
Tycker mycket bättre om honom i To Die For. I min bok har han aldrig toppat den prestationen 🙂
Håller med till fullo, det var tågscenen som vände. Dock ser jag inte hur ditt betyg är 4/5 efter att ha läst din recension, känns mer som en 3/5-recension. Men du kanske uppfattade andra halvan starkare.
Joseph:
Från tågscenen och fram till sista kvarten är filmen är riktigt stark fyra, sista kvarten är en femma. Så trots en medioker start känns en fyra som ett rimligt betyg tycker jag.
Skön upplevelse att ha sett den i Göteborg och på Bergakungen av alla ställen. Jag förstår precis vad du menar med det där nervskrattet som ofta kommer från kvinnor som VILL lite väl mycket. 🙂 Det lustiga är att jag själv satt skrattade till största del åt Adam Lundgrens ”Pål” och jag gjorde det också allra mest på ställen där det inte var lika antytt att man skulle skratta.
Det är en grej jag har, att jag ofta undviker att skratta på dom logiska ställena men kan inte hålla mig när de små, små detaljerna där emellan kommer som kan bli roliga så att bara jag skrattar. Med din beskrivning i ryggen känns det lite pinsamt, haha!
Men åter till filmen. Min upplevelse av den var ganska stabil rakt igenom. Jag förväntade mig inte så mycket djup utan mer av pynteriet och därför trivdes jag under den första delen av filmen snarast ännu bättre än när allvaret byggdes upp och började ta över mer – även om den delen funkade för mig också.
Svårigheten att anknyta filmen till en tid är roligt för det är verkligen en nostalgifärd där hela 1900-talet finns med och lite till. Jonny-karaktären känns ju 80-/tidigt 90-talsaktig och det är kanske största utstickaren. Lite lustigt också då hans intriger hade en doft av filmen Sökarna som nån recensent skrev. 🙂
Gillar dock det visuella högarbetet och min favoritscen är trots allt inledningen faktiskt, samt ögonblicket då Påls musiktalang kommer fram första gången.
Jag pratar om denna i podcasten Popkultur – Film inom mycket kort (avsnittet är inspelat), i ett specialavsnitt helt tillägnat Känn Ingen Sorg så där vädras fler åsikter från bland annat mitt håll, för den som vill lyssna.
Jimmy:
Jag ska absolut lyssna på Känn ingen sorg-avsnittet, det låter schysst att grotta ner sig ordentligt i filmen. Den har trots allt en del som man _kan_ grotta ner sig i även om det går att se på filmen hur ytligt som helst – också.
Jag har tänkt en del på hur bra jag tycker filmen är när jag känner efter i magen och hur ovanligt det är att andra halvan är så pass mycket starkare än första. Oftast tycker jag det är början av en film som är wohooooow och sen tuggas det gottiga benet sakta men säkert av men här är det precis tvärtom (för mig). Även min son som var nere på en svag tvåa under första halvan tänker på filmen som ”bra” tack vare andra halvan. Dottern pratar mest om Adam Lundgren och om han möjligtvis har samma fina kläder i verkligheten som i filmen. Men jag tycker eftertexterna var toppen också. Och Freddie Wadling. Måste nog se om filmen. 😀
Kul att du (till slut) gillade filmen. Jag är ett Mårlind-Stein-fan så jag kommer se filmen så småningom. Blir kanske inte på bio men så småningom så.
Jojjenito:
Den kommer säkert visas på TV till jul, eller påsk, eller jul OCH påsk 🙂