Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.
Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.
Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.
Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).
Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.
Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.
Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.
….
Kan China Syndrome räknas till katastroffilm? Kom att tänka på den i samband med fuskbyggestemat…
Sofia:
Jag har inte sett den. Är det nåt jag borde ta tag i? 🙂
Jag hörde en väldigt bra definition av katastrof film på en podcast.
Om personerna aktivt söker efter det filmen handlar om som Twister ungefär då är det inte en katastrof film. Medan alla filmer där olyckor inträffar typ jordbävningen, skyskrapan brinner, då är det en katastrof film.
Vad kul med toppbetyget! Såg faktiskt om den här för inte så länge sen och vidhåller att den är den bästa 70-talskatastrofen (tätt följd av Earthquake).
Pladd:
Solklar femma, finns inget annat. Det här är ju suveränt!! 🙂
Utan att ha sett China Syndrome låter det mer som en detektivfilm än katastrof. Det är svårt det där med avgränsningarna, men jag brukar tänka som så att om katastrofmomentet står i fokus, inte varför/vem/hur – då är det en true disaster.
Väl skrivet! Vi tyckte helt lika denna gång! 😀
BlueRoseCase:
Det var inte igår 😉
Såg den i slutet av 70-talet på frididsgården ett vattenhål om man ville se barnförbjuden film 🙂 Då gillade jag den men det var över trettio år sedan borde kanske ta om se om den. Jag gissar att det är stora kavajslag och utsvängda byxor som gäller? För i så fall har filmen redan säkrat ett godkänt betyg 😉
filmitch:
Det är tidstypiskt så det förslår och kan du se Remember the titans så kan du se (om) denna. Det är min syn på saken 😉
@filmitch: Vad är det med fritidsgårdar och katastroffilm? Jag minns att jag såg Airport på vår fritidsgård — grymt spännande. Då i alla fall…
Fiffi:
Brukar du kolla in min blogg?
Micke:
Ja, det händer. Varför undrar du?
Undrade bara vad du tycker om den.
Micke:
Jag gillar bloggen men om jag får komma med ett tips så är det att du kanske kunde göra den aningens mer personlig. Kanske skriva egna åsikter om vad du tycker om filmen, kanske ett betygssystem av något slag?
Jag har ett betygssystem:
http://mickemovie.bloggagratis.se/kategori/31008-recensioner/
Micke:
Ja, absolut. 🙂
Men jag skulle gärna se att du gav alla filmer du sett betyg. 🙂
Jag har inte så många recensioner på min blogg, men de filmer jag recenserar betygsätter jag. Men på min blogg ligger inte fokus på att recensera filmer. Jag lägger upp trailers till kommande filmer, visar vilka filmer jag köpt, visar mina filmböcker o.s.v. Sen har jag olika ”projekt”, förra året hade jag skräckfilmer 1973-2010, nu håller jag på med A life in movies.
Micke:
Det är inget fel i att inte ha en ”personlig” blogg, det är mer att jag ibland saknar att läsa dina åsikter. Men smaken är som baken och din blogg är din precis som min är min och det är ju bra att alla är lite olika. Skulle vara tråkigt annars.
@Pladd & Fiffi: Pladd har helt rätt med fokus och att det inte riktigt passar in på China Syndrome (detektivfilm vet jag däremot inte om jag skulle hålla med om). När jag väl skickat kommentaren insåg jag att den nog inte bör räknas som en katastroffilm eftersom det är den potentiella katastrofen som står i centrum. En riktigt bra film, dock.
Sofia: Jag vet inget om den, men den verkar onekligen intressant.
Airport är fortfarande spännande! Där har du en filmserie jag gärna ser att du sätter tänderna i. 🙂
@Pladd: Åh, China Syndrome kan jag absolut rekommendera — Jack Lemon är helt fenomenal!!
Jag ska hålla Airport i bakhuvudet, vem vet vad jag får tid till i sommar? 😉
Ah, den här har jag inte sett, i alla fall inte hela under en sittning. Vilken skådisuppställning! Tack för tipset. Den här kommer att ses. Jag gillar katastroffilmer (inte Godzilla dock) så den här måste ju kryssas.
Pladd: Tack för tips om Eart… ah, lättare att skriva Jordbävningen.
Sofia: Tack för påminnelse om Kinasyndromet. Minns den som riktigt bra konspirationsjournalistfilm.
Jojjenito:
Vänta in en riktigt regnig sommardag och sen hugger du den här som en utsvulten kobra. Vilken toppendag du lär få! 🙂
Hehe, jag kunde inte hålla mig utan såg den redan igår. Jag kan väl säga så här: Tack för tipset. 🙂
PS. Är jag jobbig om jag efterfrågar möjlighet att kunna få epost-notifiering när det kommer nya kommentarer?
Jojjenito:
Här gick det undan. Kul ju! 🙂
Och nej, du är inte jobbig. Det är fler som frågat efter samma sak och det kollas på detta för fullt. 🙂
Skyskrapan brinner är givetvis en klassisker och kanske den bästa i katastroffilmsgenren (utan att fundera så mycket på alternativen).
Jag skulle vilja tipsa om en av de roligaste katastroffilmerna, utan att den ska vara rolig, och det är The Swarm / Katastrofplats Houston (1978). Michael Caine har aldrig spelat över så som han gör här, riktigt kul att se !
Movies – Noir:
En film jag borde se alltså 🙂
Ja, varför inte. Jag hade iaf kul när jag såg den, trots att (eller pga av) manuset och dialogen är riktigt dåligt.
movies – noir: Och jag som grädde på moset inte gillar Michael Caine något nämnvärt. Kan ju bli en film att minnas 😉