När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?
Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.
Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?
Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.
The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.
Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.
Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.
Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.
Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.
Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).
Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.
Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.
Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.
Kill Bill 1 (2003)
Kill Bill 2 (2004)
Om jag ser Kill Bill som EN film
Du vet väl att Kill Bill 3 är på gång ? 😀
Jag tycker för övrigt tvärtom om filmerna. Ettan en fyra och tvåan en trea (om än stark sådan). Tycker det mesta flyter på bättre i ettan, bättre musikval och scener (i andra passar inte alltid musiken lika bra då jag istället tänker på originalfilmerna plus att det blir mer dialog och lägre tempo). Men jag håller med om att jag hellre hade sett en film på tre timmar än två uppdelade så här. Eftersom man nu har chansen att se de två tillsammans så gör det inte lika mycket, men jag vet vad du menar med den där känslan man hade efter att ha sett första filmen på bio och filmen/storyn är oavslutad.
Kill Bill: Vol. 1
Kill Bill: Vol. 2
Movies-Noir:
Ja, jag har läst att Kill Bill 3 är på G med både Uma och Daryl Hannah i rollistan 🙂
Ettan är ju en sån oooootroligt cool film, men det är ”hoppig” tycker jag,ojämn liksom. Vissa scener är solklara femmor, sen är det väldans segt emellanåt.
Jag får forsätta hoppas på min Director´s cut-version av ettan och tvåan i en kombo, kanske kan det bli verklighet i samband med att trean kommer – 2014. 🙂
Och jag tycker vol 2 är ett mästerverk, fylld av perfektion och det abstrakta begreppet filmmagi. Fyran blir faktiskt lite långdragen här och där, men det är verkligen en sanslöst orgie i våld.
Pladd:
Menade du att det är ettan som är långdragen eller vet du nåt som jag inte vet 😉
Ettan ska det ju så klart vara. 🙂
För övrigt finns filmerna ihopklippta som en enda lång på den asiatiska marknaden. Kill Bill: The Whole Bloody Affair heter den om jag minns rätt.
Samlingsmänniskor får gärna rätta mig och fylla på.
Pladd:
Och samlingsmänniskor får gärna tipsa om var denna film går att köpa 😉
Det var meningen att Kill Bill skulle bli EN film, men den blev så pass lång att Tarantino valde att dela upp den i två delar: volume 1 och volume 2.
Precis som Micke säger var det tänkt att vara en film. Har för mig att det var filmbolaget som inte ville ha en tre timmar lång film och då valde han att dela upp den i två istället för att klippa ner det hela.
Micke och Movies-Noir:
Håller ni med om att det hade varit bättre/skönare/schysstare med EN lång film istället för två?
Du har mitt stöd 😀
Jag föredrar när det är en film, att dela upp den är lite ”mjölka pengar”.
Första gången jag såg Kill Bill 1 så tyckte jag den va så awesome så jag såg den två gånger på bio!
Sen när jag fick se 2:an så tyckte jag den va helt okej, lite besviken faktiskt.
Men nu när man har blivet lite äldre så tycker jag att 2:an är bättre 1:an, uppgörelsen mellan Uma och Bill är en helt fantastisk scen!
Markus:
Visst är tvåan lite svårare att ”ta till sig”, ettan är mer pang-på-rödbetan liksom. Håller med om att slutet är FANTASTISKT!
Första gången jag stötte på problemet med delad film på bio var Tillbaka till framtiden 2. Satt precis som dig och tänkte wtf !! Numera har det nästan blivit standard. Twilight, Harry potter, The Hobbit Pirates. Ett lätt sätt att tjäna pengar för filmbolagen.
F.ö är Kill Bill min favorit bland Tarantinos filmer.
filmitch;
Delade filmer är – som jag ser det – alltid bajs men det går att göra det snyggare eller fulare. Kill Bill (den första) heter till exempel bara Kill Bill, inte Kill Bill del 1. Harry Potter och nu senast Twilight gör ingen hemlighet av att vara tvådelad, då är det mer okej, då vet man vad man kan förvänta sig (dvs inget slut).
Kunde man göra Ben Hur som EN film borde man kunna göra Kill Bill som EN film. Det finns ingen logik i världen 😉
Fast de heter ju faktiskt Kill Bill vol 1 och vol 2, även om de kanske inte har marknadsförts så.
Annars måste jag faktiskt, som sitter med näsan i ekonomiböckerna alldeles för ofta, jubla åt att filmbolagen faktiskt lyckas få folk att betala dubbelt upp för en och samma film. Tänk om det hade gått att applicera på samma sätt i övriga samhället. En halv Marabou till priset av en hel.
Pladd:
Ettan marknadsfördes definitivt inte så – då – när den kom. Det var många svordomar i biografen bland folk som inte kunde fatta att filmen bara ”tog slut” mitt upp i allting.
Vad gäller ekonomin i det hela så är det som du säger, filmbolagen har lyckats med något som inte borde gå.
Ang Ben Hur. Stämmer precis ! Jag har faktist varit på bio nga ggr och sett långa filmer där paus ingått. När jag såg Dr. Zjivago i julas på dvd hade man behållt både interlude och prelude. Trevligt 🙂 under interluden gick jag och satte på kaffe och småpratde med min fru.Men det är pengarna som styr filmbolagen vill inte ha för långa filmer så visst finns det logik – pengarnas 😉
filmitch:
Bio med paus är skittrevligt tycker jag. Fyra nyanser av brunt hade ju det med (tror det var den senaste filmen jag såg där det ingick paus) och folk småpratade om filmen under hela pausen och inte bara med den personen dom gick med till biografen. Mer sånt tycker jag. Halleluja! 😉
Hehe, du får väl se Kill Bill som bio med paus. Sen att den där pausen var ett halvår det är väl en bisak. 😉
Som jag minns det var det tydligt och klart att Kill Bill 1 var första delen och den andra delen skulle komma på våren året efter och ingen blev sur att den slutade mitt i, typ. Så minns jag det i alla fall.
Själv gillar jag ettan bäst. Tvåan är inte dålig men inte lika cool. Möjligen skulle tvåan kunna bli bättre vid omtitt men när jag såg den så blev jag lite besviken. Gillade animedelen i ettan samt Lucy Liu och Thurmans slutfajt. Gillade inte att det blev svartvitt vid superfajten.
Håller med dig Jojjenito, och minns också att man visste att de skulle vara uppdelade när man skulle ta och se ettan. Men visst kunde man kanske avslutat lite bättre ändå.
Sen håller jag med om att slutfighten ute i snön är sagolikt bra och snygg. När jag lite senare såg Lady Snowblood var det givet varifrån han tagit det hela.
Den svartvita biten kan man endast se i färg i den japanska versionen, har jag för mig.
Jojjenito och Movies-Noir:
Om man inte var superpåläst så KANSKE man ( nu skriver jag man för jag syftar på en ”normalintresserad” filmtittare) visste om att det skulle komma en uppföljare MEN jag tror inte att man visste att det var två så tajt ihoplänkade filmer. Att det kommer en uppföljare betyder ju inte per automatik att den första filmen inte är en hel film och inte har ett slut.
Mja, fast den hette ju Kill Bill Vol 1 när den hade premiär. Men ok då, du har fog för din kritik i att ettan inte är en komplett film. Men så är det ju alltid om man har en del 1 och en del 2. Det jobbiga nu var ju att man var tvungen att vänta ett halvår vilket var beige.
Jojjenito:
Tokbeigt! 🙂
Jag borde kanske göra som du och se dem i ett streck. Nu gjorde jag inte det och därför tycker jag att ettan toppar tvåan. Tvåan blev alldeles för mycket Tarantinopladder, men visst känns ettan en aning rumphuggen när den står för sig själv.
Sofia:
Ettan är ju knappt fungerande utan tvåan.Tvåan däremot skulle funka aningens bättre för sig själv.