KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.