Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.
Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.
Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.
Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.
70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.
På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.
Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.
Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.
Just det, Far… hade jag helt glömt bort — den har jag ju faktiskt sett! Håller med om att det aldrig blev så där obekvämt, vilket jag på ett iofs är rätt tacksam för.
Sofia:
Det obekväma får du betydligt mer av i Festen och Jakten. Va tusan, du MÅSTE helt enkelt se dom filmerna också! 🙂
I know! 🙂
Bra insats från Trine, ja. Ändå var det som att rann av mig. T ex den där scenen när hon bryter ihop i studion. Blev mest uppvisning och utdraget för mig.
Thomsen är verkligen läskigt döda ögon när han vill. Han är totalt borta. Minns att jag verkligen gillade honom i festen. Minns du vad du tyckte om honom där?
Jojjenito:
Haha, totalt borta!! Ja det är han verkligen!
Jag gillade honom mer i Festen men han hade exakt samma fiskögon där.
Har bara sett Festen men både Jakten och Far väntar i hyllan. Denna ska även ses
filmitch:
Härliga filmupplevelser du har framför dig 🙂
Jag hade ingen aning om att Kollektivet är en adapterad pjäs, tills nu då jag läste det här, alltså. Då hade dom verkligen fått till manuset, måste jag säga. Filmer baserade på pjäser känns ju ofta pjäsiga, som Carnage exempelvis (även om det är en bra film).
Daniel:
Jag håller med dig, jag blev också lite förvånad när jag såg (i eftertexterna) att det var en pjäs, filmen kändes inte så ”teatralisk” som den hade – borde – ha gjort. Eller pjäsiga som du så fiffigt uttryckte dig 🙂