Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.
Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.
Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?
När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.
Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.
1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.
Den här såg jag vid helt fel tillfälle i livet. jag var för gammal för att kunna identifiera mig med ungen men jag var för ung för att engagera mig i Hoffmans föräldraskap. jag minns att jag var irriterad på mamman, hon hade valt bort familjen då kan hon inte komma tillbaka och kräva russinen i kakan. Idag skulle jag definitivt engagera mig mer.
Roligt att allt verka funka igen med bloggen 😀
filmitch:
Jag såg den också – första gången – när jag var alldeles för ung. Jag tyckte att vuxna måste vara världens mest bombade idioter som betedde sig sådär. Nu vet jag bättre, jag vet att det är sant;)
Vad gäller bloggen så ja, allt verkar funka, utom länkar till mina egna inlägg. Men det får fixa sig så småningom 🙂
Lite förvånande (och deprimerande) att denna trettio år gamla film inte gjorde större skillnad för hur relationen mamma-pappa-barn generellt framställs på film ur ett jämställdhetsperspektiv.
Sofia:
Det skriver jag under på.