Det är nåt härligt mysigt över gamla på-riktigt-tecknade filmer, nåt gediget, nåt man inte skojar bort. Lady och Lufsen gjordes 1955 och det känns och syns att det var länge sedan utan att det stör det minsta. Snarare tvärtom faktiskt.
Kärlekshistorien mellan blandrashunden Lufsen (aka Buster i original) och cockerspanielflickan Lady har vi sett glimtar ur på julafton ända sedan Kalle Ankas jul började sändas 1958 och det är därför som scenerna med frikadeller och Bella notte ger mig julkänslor såhär mitt i sommaren.
Om man vill analysera filmen – och hundarna – går det att göra samtliga mänskliga och alla frågor allmängiltiga. Som det här med att mötas och förälskas över ”klassgränserna”, vad som är ”fint” och ”fult” och allt det där men det går också att se filmen enbart som en mysig familjefilm som man kan låta gå in genom ena örat (ögat) och ut genom det andra.
När filmen dubbades på svenska 1955 var Asta Bolin och Jan Malmsjö rösterna till Lady och Lufsen men filmen dubbades om 1989 med Suzanne Reuter och Pontus Gustafsson i huvudrollerna. Tony, restaurangsnubben, görs i den nya tappningen av Loa Falkman men i den gamla av Ivar Wahlgren, ja, precis, Pernillas farfar.
Jag försökte se filmen i original men precis som med Djungelboken och Robin Hood sitter dom svenska rösterna för djupt i barndomssjälen så jag bytte till svenska och med ens kändes filmen betydligt ”bättre”. Konstigt, egentligen. Utmärkt speltid på 76 minuter, inget trams, inga saggiga partier, bara en enkel historia om…hundar. Trevligt. Hundarna till trots.
Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om.
Om man nu får nitpicka… Tror Buster är en klassiskt svenskt hundnamn och att Lufsen heter Tramp i original. Men visst är det en ganska härlig Disney med bra musik. Och så lite härlig Disney-rasism på köpet 😉
Sofia:
Så kan det nog vara. Som sagt, såg inte så långt med originalspråk och kanske fick jag upp fel info när jag googlade. 🙂