Många stora regissörer har en förmåga att lägga in en viss känsla i sina filmer alldeles oavsett historia. Clint Eastwood och Steven Spielberg är ypperliga exempel på detta, det går att analysera en film och komma fram till att dom regisserat utan att egentligen veta. Lasse Hallström är också en sån regissör. Det märks på två röda om en film är ”Hallströmsk” och Laxfiske i Jemen är inget undantag. Är man totalt okritiskt lagd kanske det är något positivt men surkärringen bakom denna blogg har en liiiten annan åsikt.
Dejtar man snubbe på snubbe på snubbe (eller tjej på tjej på tjej) som visar sig vara psykiskt ostabila eller kvinnomisshandlare eller deprimerade eller alkoholister eller vad det än må vara så kommer man förhoppningsvis till en insikt så småningom att det kanske inte är snubbarna det är fel på, det kanske är nåt hos en själv som är trasigt och som gör att dessa människor dras till en. Lasse Hallström har nått den gränsen tycker jag. Vad är det som gör att ganska ytliga romcomshistorier gång på gång letar sig fram till just honom? Vad är det som gör att kända ansikten vill ha roller som dom sen inte riktigt kan (eller får hjälp att) förvalta? Vad är det som gör att Lasse Hallströms samtliga filmer (kan finnas nåt undantag men jag kommer inte på nån just nu) börjar som en helt okej fyra för att sen sjunka till en ganska gäspig trea, en svag trea, en på gränsen till tvåa och slutklämmen är ändå rätt mysig och betyget blir en medioker trea. Det blir liksom inte bättre än så. Det blir aldrig bättre än så. Varför?
Jag ska inte gräva ner mig i detta alltför mycket, det är ett ganska larvigt I-landsproblem, hallå, det är ju inte som om killen är arbetslös eller saknar bostad direkt, men när jag sitter och funderar på detta istället för att njuta av filmen så är det nånting fel och jag inbillar mig gärna att det är på filmen.
Kan man plantera in lax i Jemen? Det är själva grundfrågan filmen ställer sig. Tror jag. Finns det nåt som heter lojal kärlek? Det är en annan fråga. Kan en butter och beige man förändras och bli vivid och uppknäppt och måste det till en skilsmässa för att han ska nå dit? Det är en tredje fråga. Kan den där laxen rädda Storbrittaniens anseende i arabvärlden? Klarar Kristin Scott Thomas av att spela bitsk kärring? Det är en fler frågor och det tar inte slut där. Filmen handlar om så många saker att trots att jag tar fram karta, kompass och förstoringsglas så hittar jag inte röda tråden. Bryr jag mig ens om tråden eller är letandet viktigare än filmens baktanke?
Fasiken vad frågor och usch så få svar. Varför kan jag inte bara se Laxfiske i Jemen som ett filmiskt lullilull, som nåt som lika gärna hade kunnat packeterats i rosa bomull eller en sönderklippt slalomoverall från 1982?
Därför att jag är kritisk OCH ganska trött på att ge betyget tre.
Kan på ett sätt hålla med på ren princip om Hallström innan jag börjar tänka efter och då inser att jag ju faktiskt ändå gillar vissa av hans filmer, tex Chocolat och The Hoax. De två tycker nog inte jag sjunker ända ned till en tvåa. Och visst gillade du Dear John?
Sofia:
Jag gillade Dear John. Mycket. Väldigt mycket för att vara en Lasse Hallström-film. Eller så är det Channing Tatum jag gillar, jag svävar lite där 😉 Men även Dear John är väldigt ”hallströmsk” i känslan.
Jag gillar förresten dom flesta av hans filmer även om dom inte är världsomvälvande på något sätt. Dom är alla väldigt…snälla.
Jag är less på både Ewan McGregor och Emily Blunt. Inte sugen.
Henke:
Jag kan förstå dig.
Är inte överdrivet förtjust i Hallström men The Hoax är bra.
filmitch:
Håller kanske inte riiiiktigt med dig där.
Ja du, Jag har inte ens skrivit klart recensionen till denna film. När jag såg den så tyckte jag den var puttinuttig i början, sen blev den lite charming sen var den rent av löjlig mot slutet.
Jag har lite svårt för Hallström filmer, som du säger så är han för snäll och det blir liksom lite mesigt i längden. Chocolat är typ den enda filmen jag gillar av honom men det kan nog ha allt att göra med en viss Herr Depp.
Tror nog att jag ska sätta mig ned och bara låta fingrarna flöda medan jag skriver denna recension. Men det lutar att den även kommer att få en trea av mig.
Julyssa:
Chocolat är bra, där håller jag helt och hållet med dig även om jag tycker Juliette Binoche är den största behållningen med filmen.
Låta fingrarna flöda kan vara en bra idé. Det brukar oftast komma rätt intressanta texter om man gör just det 😉