När det började surras om att en Tarzan-film var på G blev snackisen tämligen fort det uppenbara: Alexander Skarsgårds superkropp. Små sneak-peak-bilder dök upp på magrutor som fanimej såg animerade ut och världens samlade kvinnor – och ja, män med troligtvis – började sucka och låta konstigt.
Nu när Tarzan-filmen går på nästan varenda biograf i hela världen surras det också, men inte så mycket om själva filmen, mer om en Nya Zeeländsk småbarnsmamma vid namn Emily som recenserade filmen efter att ha hällt i sig en hel del vin (blogginlägget kan läsas här). Jag tycker texten är skitrolig men den handlar enbart om hur HET Alexander Skarsgård är och vad hon skulle vilja göra med honom. Alltså, det handlar inte om nåt annat. Alls.
”But the important thing to know is that he doesn’t put his shirt back on and he’s really wearing those pants. And his eyes. He has such puppy dog eyes. If I was with Alexander Skarsgard I would be like what’s wrong Alexander Skarsgard because he always looks so sad. And then he would say – nothing because you’re my wife. And then we would bang.”
Nu är Legenden om Tarzan ingen film som tjänar på att analyseras, stötas och blötas, den är vad den är, nämligen ett tämligen oblodigt matinéäventyr med effekter som inte kan stoltsera med Ang Lee-perfektion direkt (jämför med Life of Pi nu. Det bör man helst inte göra, det ger inga plus alls till Tarzan). Man får se en rätt trött Christoph Waltz som spelar Christoph Wa….nääää….han spelar Leon Rom, the badguy (nähä? Är HAN elak??), en precis som alltid fantastiskt vacker Margot Robbie som spelar Jane hur bra och trovärdigt som helst OCH man får se Alexander Skarsgård i all sin ståtlighet både med och utan kläder. Och han är BRA. Han är inte BARA magrutor ÄVEN om han är en enastående manlig varelse vars inkorg kommer vara helt fullskiten med erbjudanden om roller i samma fack som denna. Alltså tröjlösa actionrullar.
Jag tänker alltså inte analysera. Jag tänker inte fundera så mycket. Inte på filmen för den är nästan redan borta från näthinnan. Det som stannar kvar är dock fenomenet att filmen säljs in med Alexander Skarsgårds bara överkropp OCH att en kvinnlig bloggare och tillika feminist (om man läser hennes egen beskrivning av sig själv) har fått en viral succé med en recension som aldrig hade funkat i tvärtomvärlden.
För tänk om en man skrivit exakt samma ord om en kvinnlig skådespelare. Han hade blivit hängd på alla sätt som går.
Här är mina filmspanarvänners samlade tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Flmr
Det är skönt att det i alla fall anses ofint att dregla över kvinnokroppar i recensioner. Jag ser fram mot när det även gäller manskroppar. Då får Hollywood hitta nya försäljningsargument som kanske är lite mer spännande.
Å andra sidan har man den här scenen.
Carl:
Hahahahaaa!!! Asbra!!
Hm har läst ”filmrecensionen” och undrar om det inte är ett satiriskt inlägg vissa delar av hennes text gör att jag anar detta – roligt var det i vart fall.
Filmen blir nog av kanske på bi kanske på dvd.
filmitch:
Om det går att skriva sådär kul efter några glas vin kanske jag skulle ändra Fredagsfemman till Fredagsfyllan och helt enkelt försöka höja mitt skrivande till en helt ny (promille)nivå? 😉
Ja, VAD ska Hollywood hitta på när det blir lika o-PK att flaunta manskroppar som kvinnokroppar? Eller kan det bli det? Med tanke på att manskropparna kan ses som ett tecken på stenhård tränings- och matdisciplin? De är något som skapas av individen på ett helt annat plan än kvinnokroppen.
Sofia:
Liiiiite jämlikhet är det ändå – för en gångs skull? 🙂
Synd bara att det kommer i alla de där trista områdena (typ objektifiering) som man hellre skulle vilja försvann än blev jämlika 😉