Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.
Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.
Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.
Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?
Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!
Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.
Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.
För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.
Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.
Wow en femma!
Vilken bra text, det kändes mysigt att läsa om hur dämningarna brast och femman spolades ut i tårkanalen. Det är nästan så att man blir sugen att gå och se den på bio.
Dessutom blev jag extra glad åt de fina orden om AH’s insats. Hennes plats på min lista över spännande unga kvinnliga skådisar känns ganska nice.
Henke:
Yeah, en femma! Så kan det gå när man lyssnar på magkänslan 🙂
Blir du bara nästan sugen på att se den på bio? Nästan? Fast….den kommer funka även i ett biorum nära dig så det är kanske ingen brådska att ila iväg till biografen.
Härligt finfin känslorecension!
Och visst är det underbart när man får klämma till med en femma!
Din text gör att jag absolut vill se filmen! (från att ha varit ganska kallsinnig från början…)
🙂
Steffo:
Ja det är härligt med femmor. Det var VÄLDIGT länge sedan en ny film fick det av mig. Det är bara två från 2012 som har fått den – än så länge.
Kul att min text fick dig att vilja se filmen. 🙂 Den är ju lite speciell både till handling och musikalinslag men om man släpper taget och låter filmen ha sin gång så blir det bra, det blir det 🙂
Härligt! Gillar inte musikaler men jag tror dig angående denna!
Jag kommer ihåg när jag hade så svårt för Hathaway, hon var på min lista med skådespelare som jag undviker:) Men sedan gjorde hon rollen i Rachel Getting Married och därefter fina prestationer i Love and Other Drugs, One Day och The Dark Knight Rises.. hon är säkert värd sin Oscar (även om Amy Adams är sjukt bra i The Master!!).
Rebecca:
Gillar du aldrig musikaler? Inte live på scen heller?
Vad gäller Anne Hathaway så kommer jag bli väldigt förvånad om hon inte får en Oscar för Bästa biroll. Hon förtjänar den SÅ mycket.
Ja den är så jäkla bra! Alla säger att den är tröttsam och allmänt kass, men det är nog det kanske bästa jag sett från de senaste fyra åren. Allt är perfekt och jag måste se om den igen på bio.
Perfekt film, tack!
Daniel:
Vilka ”alla” säger det? 😉
Håller med om att filmen är i stort sett perfekt om man ser till genren. Kanske saknar jag någon mer låt som fastnar ordentligt men det är ju inte filmens fel, det är ju musikalen i sig.
Ugh, jag får verkligen rysningar av den här filmen, haha. Men, jag SKA försöka se den utan att ha några förutfattade meningar (även om det blir svårt). Av de klipp jag såg under Golden Globe-galan så fick det mig iaf att känna att det här kommer bli en jobbig upplevelse. Hoppas jag har fel 😀
Movies-Noir:
Om du känner sådär inför filmen redan nu så blir det nog svårt för dig att se den med öppna ögon och utan att såga den i förtid, men jag hoppas – och tror – att du kommer ge den en chans. 🙂
Jo, tyvärr känner jag mig väldigt ”nere” inför denna film. Men jag ska som sagt göra mitt bästa och försöka vara rättvis (som vanligt).
Har du sett filmen från 1998?
http://www.imdb.com/title/tt0119683/
Micke:
Nix. Det här är den första gången jag ser historien i sin helhet i någon form men jag blir sugen på att se alla filmerna som gjorts innan denna för att jämföra.
Förresten så kom ett Discshop-paket på posten igår med filmen Klipp så nu är recensionen inte så långt borta 🙂
Köpte du Klipp eller fick du den?
Micke:
Jag köpte den.
Okej, jag har själv köpt den. Ser fram emot din recension.
Micke:
Den kommer på söndag.
Nu blev man ju lite mer på i alla fall, men jag måste erkänna att bilden på AH ger mig klara Natalie Portman-vibbar a la Goya’s Ghost och det är _inte_ positivt!
Sofia:
Snälla, tänk bort den tanken. AH har fult kortklippt hår och är helt osminkad, hon har ingen förfulningsmask eller nånting sånt. Det finns inte en likhet i världen mellan henne och NP i Goya´s Ghost. Som tur är. 😉
Jag gillar ju väldigt sällan musikaler, så jag ska inte ge mig in i någon sån diskussion, men… Var det inte alldeles för många långa närbilder på folks ansikten när de sjöng? Hathaways prestation var visserligen stark, men efter ett par sånger började jag känna att handlingen var något de klämt in i små transportsträckor mellan närbilderna. 🙂
Gustav:
Jag tycker närbilderna gjorde jättemycket positivt för filmen. Det blev på riktigt liksom. Men det är klart att denna typ av film kan vara svår att tycka om om man inte gillar musikaler in the first place. Sån tur att du inte betalade nåt för biljetten 😉
Nä hua, blotta tanken på att betala för en musikal får det att krypa i mig. 😉
Jag föredrar (eller ogillar mindre) den typen av musikaler som innehåller enstaka sångnummer och många ”vanliga” repliker, men återigen blir det ju orättvist att kritisera filmer för att inte vara något de inte heller vill vara… Så min enda objektiva invändning blir då att närbilderna var för många och för långa. Sedan är ju musiken otroligt lättglömd (bortsett från den där sången om de arga männen), vilket väl också är ganska misslyckat.
Gustav:
Vad gäller musiken så håller jag med dig. Det är väldigt svag musik för att vara en musikal av denna storleken. Oftast är det en handfull ”låtar”/nummer som sätter sig som en kardborre i skallen och som jag brukar gå och nynna på i månader (alternativ som får mig att köpa skivan) men här är det tunnsått med den varan.
Äsch du var snabbare än jag som vanligt. Kul att läsa detta! Jag håller med om det mesta du skriver. Har satt ihop en musikrecension som tog så lång tid att färdigställa så att jag måste ta mig friheten att tipsa om den här – http://filmscore.se/les-miserables-musikrecension/.
Oliver:
Läste med glädje din text! Jättekul att se på filmen genom dina musikaliska ögon. 🙂
Jag gillar som sagt musikaler men är nog mer åt Luhrman hållet. Har hört att den här ska vara en aning småtrist men du verkar tycka annorlunda.
Jag kommer nog att se den men om det blir bio eller dvd för vi se.
filmitch:
Jag ääääälskar musikaler Luhrman-Style men just den här hade kanske inte funkat så bra att göra sådär ballt glättig.
Att se Les Misérables på bio eller DVD? Bio. Givet!
Även om jag inte är något stort fan av musikaler, så tyckte jag faktiskt att Les Miserables var helt ok. Förmodligen för sin storslagenhet, Misär 2.0 som du kallar det, och för att förvånansvärt många av sångerna fastande i efterhand.
Med när jag läser din trevliga känslorrecension kan jag ändå inte frångå tanken på att jag är en känslokall d*ävel 😉 Fick inte alls samma koppling som du med filmens karaktärer och förmodligen har det väl och göra med att jag har svårt att relatera till personer som hela tiden verkar ha sina känslor ”högt uppe i halsen”. Säger väl förmodligen någonting om mig som person, men jag hade önskat att de hade lugnat ner sig lite emellanåt 😉 Fast som sagt så var det inte en sådan musikal som filmskaparna ville göra, så det får jag respektera.
Härlig recension i alla fall, Fiffi 🙂
Martin:
Fast känslokall behöver du nog inte vara bara för att du inte tokbölade 😉 Jag förstår känslan som en del säger, att det liksom blir FÖR mycket elände. Att det nästan blir som en parodi.
Tack för att du gillade recensionen 🙂