Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.