Det finns en gata i Ipswich som heter London Road. Under senhösten 2006 mördades sex prostituerade kvinnor på just den gatan och i februari 2008 dömdes en man vid namn Steven Wright till livstid för dessa mord.
Under tiden då morden var ouppklarade intervjuades dom boende på gatan om hur dom kände och tänkte, om dom var rädda för att gå ut, vem dom trodde var den skyldige, ja, dom pratade om det mesta som rörde dessa hemskheter. Det dessa människor berättade har sedan använts för att göra ett manus som sedan blev sångtexter. Ja. Precis. London Road är alltså en MUSIKAL, från början gjord för en teaterscen men nu alltså omgjord till en film.
Det är kanske inte så bra det här, det tycker jag verkligen inte, men jag gillar konceptet att mixa ihop seriemördardrama, intervjuteknik och sångnummer, det blir liksom crazy på riktigt, fast verkligt. TV-reportrarna sjunger fram nyheterna, poliserna tar också ton och den seriemördarintresserade taxichauffören spelad av Tom Hardy försöker också få fram sina funderingar med hjälp av sång.
Ganska jobbig musik är det också, inget direkt trallvänligt och lättsmält men filmen är relativt kort, det är bra. Annorlunda brittiska hemskheter och knasigheter alltså, framfört av personer som verkligen inte normalt sett försörjer sig som sångare. Det sjungs betydligt hellre än bra.
I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det massor om musikaler och jag pratar om denna lilla film. Jag ger den dock 1,5 i betyg i podden och stod i valet och kvalet om det skulle bli en etta eller tvåa här på bloggen men jag friade hellre än fällde – den här gången. Filmitch har också sett filmen och han var lite hårdare mot dom hårda.