Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.
Jag är en sådan människa.
Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!
Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.
Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.
Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.
Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.
Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.
Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.
Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.
