Den tredje filmen jag fick av Henke som han tyckte att jag skulle se är även den en film jag aldrig någonsin hade höjt mitt ena ögonbryn för om det inte var så att filmen just nu låg mitt framför mig och liksom frustade, hoppade, ville in i DVD:n.
Lost and delirious är en film om tjejer på en internatskola med fokus på tre av dom: vackra Tori (Jessica Paré), tuffa Paulie (Piper Perabo) och blyga Mouse (Misha Barton). Dessa tre är inte bara skolkamrater, dom delar även rum och Tori och Paulie mer än så. Dom delar säng, saliv och andra kroppsvätskor.
Det här är en orgie i skoluniformer, lesbisk sex, hormonell frustration, ung kärlek och tantiga lärare (uppenbara flator även dom) som ska leka pedagoger och trots att jag försöker bli femton år i sinnet igen och minnas tillbaka hur det var så blir det bara minestrone i hjärnan. Den klumpiga soppan beror på många saker. Handlingen känns spretig och onödigt överdriven, jag blir inte klok på vad som är baktanken med filmen och sen är det Mischa Barton. Mischa Barton kan vara en av 2000-talets sämsta skådisar ALLA kategorier. Djur inräknat.
Visst handlar filmen om olycklig kärlek (jag är inte född igår, jag fattar den grejen) men vad som är nålens öga skiftar hela tiden. Är det viktigt att dom är just lesbiska? Hade filmen ens blivit filmad om dom inte var det (troligen inte då svartsjuka och att bli lämnad inte är samma WOW-pryl på film när det handlar om en tjej och en kille). Vad gör Mischa Bartons karaktär för nytta? Hade hon ens behövt vara med? Nej. Inte som jag ser det. Den lilla motpol hon lyckas bli till dom två starkare tjejerna är så fjuttig att en äggfis mitt i en tornado luktar mer.
Det jag gillar med filmen är dels musiken, dels att Piper Perabo är mer lik Gina Gershons Corky i filmen Bound än Piper Perabos Violet i Coyote Ugly. Jag var lite rädd för motsatsen.
Det ska bli intressant att läsa Henkes recension av filmen då jag inte har en aning om VAD som gör filmen så bra i hans ögon. I mina ögon var den tittbar men inte så mycket mer än så.
Ajajaj, jaha, så kan det gå. ”He swings and misses”
Vad gillar jag i filmen? Jag vet inte, men jag misstänker att miljö och stämning när man ser en film som denna är viktig. Jag såg den för första gången på filmfestivalen 2001, första året jag var där. Det var ett år då vi översköljdes med filmer från varje betyg, 1-5. Och jag tyckte att denna var en av de bästa.
Bästa. På grund av skådespelarna, på grund av filmens bitterljuva kärlekshistoria. På grund av nostalgiska känslor från min egen ungdom och den härliga miljön (skolan, menar jag då, skolan!).
Sen tycker jag att det är tämligen centralt att det handlar om ett lesbiskt förhållande. Den bygger på att den ena parten väljer familjens förväntningar och samhället ”norm” före sina egna känslor, den sanna kärleken. Det hade kunnat vara två killar såklart, men den filmerna har väl gjorts flera gånger om. Det kunde varit ett par från olika samhällsklasser eller kulturer, men de filmerna har väl också gjorts… Men med två ”vanliga” kids, en kille och en tjej hade uppenbarligen detta tema inte funkat lika bra.
Dessutom blev jag fascinerad av Piper Perabo och hennes Paulie. Jag älskade henne kompromisslöshet. Jag gillade karaktären så mycket att filmen blev väldigt bra.
Henke:
Hittills har medelbetyget varit riktigt bra på filmerna jag fick från dig så jag tycker nog inte det är en praktmiss direkt, bara en liiiten obetydlig en. Men på´t igen nästa onsdag! 🙂
När jag var yngre gillade jag denna filmen, men om jag gör det idag vet jag inte. Få nog ta och köpa den och kolla läget.
Lina:
Ja, du får helt enkelt prova annars kan du aldrig veta 😉