Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.
Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.
Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.
Betyg på filmen:
Julkänsla:
Nu ska det banne mig till något rejält för att jag inte ska se hela julfilmsbusinessen som en enda stor hoax för att pracka på folket undermålig film 🙂 Eller känns det bara som om du haft otur med dina val, alt redan sett alla filmer som är bra?
Sofia:
Jag tror att det är en blandning av att jag redan sett många av dom riktigt bra julfilmerna (ja, dom finns ju faktiskt), kass urskiljningsförmåga och otur. Eller så är julfilmer lite samma typ av genre som skräckfilm, det prånglas ut en hel massa snabbproducerat skit för att folk som gillar genren tittar alldeles oavsett…