Som jag ser det finns det bara två sorters svensk film. 1. Filmer som uppmärksammas och/eller vinner priser både här hemma och utomlands, som har skådespelare som vinner priser, som får recensenter att göra en – eller flera – tummar upp och som lockar runt 20000 betalande biobesökare. 2. Filmer som får dåliga recensioner, sällan prisas på galor och festivaler men som ändå drar en halv miljon biobesökare. Lycka till och ta hand om varandra är urtypen av en kategori 1-film och jag ska försöka bena ut detta.
Huvudrollsinnehavaren i den här filmen, Bengt CW Carlsson, blev nominerad för Bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan tidigare i år. Det känns inte som en alltför vidlyftig gissning att antalet biobesökare strömmade till rätt rejält efter nomineringen offentliggjordes men under 2012 hade filmen 22 000 besökare, dvs dryga 2000 personer i veckan. Jag begriper inte hur den här filmen lyckades locka så pass många besökare som den ändå gjorde, det är starkt gjort, det är ingen film som kippar efter uppmärksamhet direkt. Det är inte heller en film som gick super-hem hos recensenterna. Det här är helt enkelt ännu en svensk film utan tydlig målgruppsfokus. Vem ska se filmen? Vem riktar den sig till? Vem ska ta den till sig? Jag har ingen aning. Ingen aning alls.
Historien om vänskapen mellan änkemanspensionären Alvar (Carlsson) och tonårstjejen Miriam (Claudia Neij) skulle säkerligen kunna vara både fin, innerlig och charmig om jag bara trodde på den. För mig är det här bara superkonstigt och jätte-otroligt, att en ung tjej skulle googla upp adressen till en gammal sjuk gubbe som hon träffar i ett väntrum och bjuder på choklad för att sedan våldgästa honom, nästla sig in i hans liv och typ vägra gå hem.
Jag hade kunnat köpa storyn om den gjorts mer som en saga tror jag, lite mer ”Ulf Malmrosig”. Nu ska det kännas verkligt men den lilla humor som finns i filmen är så skruvad att jag undrar om jag missat nåt. Johan Ulvesson har en sådan roll, som nån slags comic-relief men som känns mer underlig än rolig. Äsch, hela filmen är underlig och dialogen är rent bedrövlig. Jag begriper inte mycket av det här och filmen ligger väldigt på gränsen till ett lägre betyg.
Har inte hört talas om filmen tidigare och såg bara titeln på inlägget och trodde du skulle lägga ner bloggen ett kort men kallt ögonblick. Nu är jag varm och lugn igen. 🙂
Verkar vara en film som varken gick hem bland publik eller recensenter, förutom skådisbaggen då.
Jojjenito:
Nämen oj, trodde du det. Vad dumt. Jag kan lugna dig med att det inte är någon risk alls, inte än på länge 🙂