Det är något så hjärtskärande tragiskt med att se en förälder byta blöja på sin skrikande bebis mitt på asfalten på en Coop-parkering. Det gör ont och det är inte alls som Lena Ph sjunger, det gör inte alls bara ont på natten och inte alls bara lite på dan. Det gör ont hela jävla tiden.
När jag var liten, alltså sådär riktigt liten, kunde jag börja gråta när jag såg jämnåriga kompisar ha på sig bruna öppna sandaler, såna som visade tå och häl. Jag kände det som att deras föräldrar inte hade råd med riktiga skor och att dom fick nöja sig med halva. Jag tyckte det kändes fattigt och fattigt var sorgligt och sandaler var kalla och dragiga skor som inte gick att leka med i vattenpölar eller vid ån där inne i skogen.
Det gjorde ont att se kompisar med halva skor. Jag var så ledsen för deras skull men jag kunde inte påverka situationen. Sorgen fanns inne i mig och den var lika brutal som den var konstig men likväl var den sann. För mig var den det. Det spelade ingen roll att mamma berättade hur fullt normalt det var med sandaler, det gick inte in. Sorgen var precis lika sann då som den jag känner när en pappa utan pengar irrar runt på en Coop-parkering och byter blöja på sitt barn. Han tigger, han ber om några kronor, han lever på en gräns som är svårgreppbar och jag får fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte tänka ”det är bara på film” för det är inte bara på film. Det finns fattigdom i verkligheten också. Det finns utsatthet, det finns ensamma barn, det finns tragiska vuxna och det finns tonvis med inskränkt skitsnack i småstäder.
Det är ganska exakt ett år sedan Ruben Öslund genom sin film Play gav mig en imaginär spark med dobbarna före rakt in i mellangärdet. Jag trodde inte jag kunde uppleva samma känslor för en film igen. Samma aggressioner, samma känsla av vanmakt, samma stengrå klump i hjärtat, samma ledsamhet, samma frustrerande jag-blir-fan-galen-jag-släpper-snart-en-napalm-över-varenda-byhåla-som-existerar-tankar. Så kommer slumpen och liksom klappar mig på axeln och ser till att jag klickar fram en för mig totalt okänd film på Lovefilms streamingstjänst.
Man tänker sitt. En svensk film från 2009. Jag vet ingenting om filmen och vill ingenting veta. Jag trycker på play och sjuttioen minuter senare knackar jag hål på bubblan och kommer ut igen. Det var som att ha blivit slagen med ett brännbollsträ över varenda mjukdel kroppen kan frambringa. Jag hade ont, på riktigt ont och jag mådde illa. Timmarna går och jag försöker tänka igenom filmen, liksom snabbspola mig igenom den i huvudet för att likt en sil fånga upp dom stora tebladen och försöka få klart för mig vad filmen egentligen handlade om.
Ett radhusområde i Falkenberg. Människor som bor där. Små händelser som gör stor skillnad. Stora händelser som inte spelar någon roll. En lillgammal berättarröst som är lite läskig och sen den där Coop-parkeringen.
Det är okända skådespelare i samtliga roller där alla imponerar stort. Filmens regissörer och manusförfattare Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är inga stora kända namn trots att dom båda regisserade dokumentären om Broder Daniel tillsammans och Fredrik skrev manus till Farväl Falkenberg ihop med Jesper Ganslandt. Nej, dom är inga stora namn – inte ÄN – men jag känner en filmbloggare som kommer hålla ögonen öppna och följa deras framtida filmplaner med spänning. Ruben Östlund är nämligen inte ensam längre, det finns fler som behärskar den där genren som med glimten i ögat kan kallas svensk diskbänksrealism. En genre som inte är så tråkig som det låter, den gör bara ondare.
Himla häftigt att den hade sån effekt på dig. Jag såg mycket fram emot den här filmen när den kom och såg den t.o.m. på bio. Jag hade gillat Farväl Falkenberg och Man tänker sitt hade hyllats i media…
… jag blev besviken. Funkade inte alls för mig, tyvärr.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/04/04/man-tanker-sitt/
Jojjenito:
Ja det var häftigt. Och ovanligt. Inget som händer ofta direkt. Synd att den inte gick hem hos dig men du ska ha cred för att du såg den på bio. 🙂
Vad glad jag blev när jag såg att du sett filmen och vad roligt när jag läste recensionen, som var en fin tolkning av en film jag inte minns så värst mycket av just nu, och sen såg vad den fick för betyg 🙂
Tycker det är kul också att du nämner Ruben Östlund och att de inte är household names än. Jag hoppas även jag att de blir det snart. Så att vi kan få fler än bara Guldbagge-juryn och en handfull som väljer att besöka Biograf Victoria varje år som kommer att uppskatta våra nya svenska filmskapare. Men då gäller det att SFI väljer att placera sina pengar lite bättre…
dan:
Det är ju svårt med denna typ av filmer, den stora biopubliken kommer aldrig gå man ur huse för att se dessa, än mindre betala för att få ångest. Dom flesta vill ju bli underhållna när dom ser film, kanske inte eftertänksamma och ledsna. Men jag håller med dig, personligen skulle jag vilja att filmer som denna – och Play – fick avsevärt mycket mer reklam och uppmärksamhet. Vi får helt enkelt hjälpas åt att göra det lilla vi kan för att sätta filmer vi gillar på kartan och den vägen kanske göra nån mer intresserad av filmen i fråga 🙂
Håhå, så olika det kan vara. Vad du berättar tycks det som om vi ligger rätt olika i empatinivå — jag minns en tjej på lekis som jag _nu_ inser antagligen inte hade det allt för roligt men som jag _då_ bara tyckte var konstig och luktade illa. Inget tycka-synd-om från Sofia där inte…
Kanske är det också därför jag tyckte att Man tänker sitt var pretentiöst dravel 😉
Sofia:
Tänk att du är så hård och kall Sofia. Eller _var_. 😉
Ah, den här längtade jag efter när den kom och när jag väl kunde se den var det på dvd (eftersom jag inte bor när biograf Victoria, exempelvis). 🙂
Jag kände nog ungefär som du och filmen satte avtryck – om än inte riktigt lika tunga. Jag smått älskar Farväl Falkenberg så det här blev som en inofficiell uppföljare och är en mycket fin sådan. Måste se om den, dessutom.
Gillar också dokumentären Broder Daniel Forever väldigt, väldigt mycket! Den gav också ett starkt avtryck när jag åkte till Uppsala för att se den i en liten biosalong och gemenskapen man kände bland alla gamla och unga, prettokillar och pandatjejer efter visningen var väldigt speciell.
Det är ju – lite som du säger, en växande genre med dessa svenska diskbänksrealismfilmer med vågade berättargrepp som vi sett, med Ruben Östlunds filmer, Ganslandts filmer och filmer som Man Tänker Sitt, Broder Daniel Forever, Apflickorna och i viss mån även Flickan och Faro bland annat. Lukas Moodysson är väl lite den som banat vägen för dom andra.
Except Fear:
Den här typen av filmer går en ganska svår balansgång tycker jag. Lyckas man få ihop en trovärdig historia med en bra känsla och fina skådespelarinsatser så blir filmen en riktig tjottablängare i magen, lyckas man inte med detta så blir det så tragiskt dåligt att det knappt går att titta på utan skämskudde. Men det är härligt när det funkar, när alla bitar faller på plats.
Har du sett Faro?