Det finns få grupper av människor som jag kan känna att jag verkligen föraktar men folk som är friska, bor i I-länder och ser på sig själva som offer är definitivt en av dom. Tyvärr är kvinnor överrepresenterade i den gruppen. Därför är filmer som till exempel Soraya M så viktiga. Det är vettigt och viktigt att lära sig mer, att se hur andra (kvinnor) har det och kanske tar det aningens längre tid när nästa kris kommer innan man tycker synd om sig själv och skyller på omständigheter man inte kan påverka för att ens liv suger apröv.
Så som i himmelen är en film som jag har förstått var – och fortfarande är – viktig för många svenska kvinnor och då speciellt ut aspekten Gabriella, spelad alldeles förnämligt av Helen Sjöholm.
Hon är misshandlad, behandlas som en slav, hon är nedtryckt på alla sätt och vis (och då inte bara av sin grisige make utan även av sig själv), hon är inte mer än vatten värd men hon lyckas vända på sin inställning till livet och till sig själv och bli hel.
Gabriella är en förebild för många kvinnor som var – och är – i samma helvetiska situation. Är du där, titta på det här fantastiska klippet, lyssna på hennes sång, knyt näven i fickan, bli förbannad och se till att förändra ditt liv för det är det enda du har.
Det snällaste du kan göra för andra är att lära dig tycka om dig själv. Det börjar där, det måste få vara så.
Du är värd bättre. Du är inget offer.
Jag tyckte filmen var lite överskattad när jag såg den, vilket nu är kanske alltför längesen. Men jag minns att jag gillade karaktären Gabriella väldigt mycket och att hennes berättelse var mest intressant. Den kändes ärlig och äkta. Antagligen är det av den orsaken som jag avskyr när småflickor sätts att sjunga ”Gabriellas sång”, tycker det är rent vidrigt. Vid närmare eftertanke har den här filmen nästan orsakat min död två gånger när jag suttit bakom ratten. Först av nämnda orsak när radion sände från något evenemang där en tioåring sjöng låten och sedan med den där typen som ringde in och tyckte filmen hade varit bra om den bara hade slutat lyckligt…
BlueRoseCase:
Hahaha. Sista meningen är ju klockren. ”Filmen hade varit bra om den bara hade slutat lyckligt”, vilket idiotiskt men ändå charmigt sätt att se på saken.
Angående filmen så förstår jag varken nu eller då riktigt det stora i den, jag tycker det är en medel-trea om jag ska se till betyget. Däremot tycker jag Gabriella är en karaktär som borde han kunnat få sig en egen film och sången är hjärtskärande fin. Men som du skriver, när ett barn sjunger den blir det aningens skevt.
Bra inlägg! Hade nog inte så mycket mer att säga än så 🙂
Sofia:
Tack. 🙂