Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.