Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.
Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.
Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.
Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.
Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!
Positivt trots Jack Black — det är nästan större än positivt trots Ben Affleck 🙂
Jga kände mig rätt tveksam till den här men det var innan jag såg om The Squid och gillade den mycket mer, så Margot kanske också skulle tjäna på en omtitt? Jag förstod liksom aldrig varför de öht umgicks när de inte gillade varandra…
Sofia:
Haha, ja det är nästan det. Ben Affleck har ryckt upp sig på sistone till skillnad mot Gullivers resor-Jack Black 😉
Dom umgicks väl (?) egentligen enbart för att dom var släkt – precis som SÅ många släktingar gör med just släktingar. Tänker inte efter så mycket, tror inte att det går att tacka nej till samvaro, köper beteenden som aldrig någonsin hade accepterats av vänner. Det är en konstig grej det där. Släkt. 😉
Haha, jag hade visst glömt bort att Jack Black var med i den här. Tyder väl på att han gjorde ett bra jobb, med tanke på att man oftast mest minns hur jobbig hans rollfigurer varit.
Gustav:
Jamenvisst gör det det. Han gör ett bra jobb för han ”är inte Jack Black” här. 🙂
Jag såg Frances Ha ikväll!
Henke:
Var den så bra som jag tror?
Har du inte sett den? Jag trodde att du inte sett den, men sedan såg jag din topplista för 2013 på fejjan och då blev jag osäker…
Jag trodde att du sett den menade jag. Tills jag såg din topplista.
Sömnig.
Henke:
Nix, har inte sett den men ska försöka få tid till det i helgen tänkte jag.
Mycket nöje!