MIDSOMMAR

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.