Det finns filmer och så finns det filmer. Sen finns det filmer som blir snackisar fast man kanske inte riktigt förstår varför och dagens tyska film är en sådan.
Min pappa Toni Erdmann (eller originaltiteln Toni Erdmann) handlar om en pappa som inte alls heter Toni Erdmann. Han heter Winifried Conradi (Peter Simonischek) och har en vuxen dotter som heter Ines (Sandra Hüller) som har nåt höjdarjobb i Bukarest men som verkar vara allt annat än lycklig. Och vad vill alla normala pappor? Jo, se sin dotter glad naturligtvis. Så vad gör Winifried? Han tar en månads tjänstledigt från jobbet på skolan, åker till Bukarest och dyker helt oanmäld upp på dotterns arbetsplats. Där börjar en dråplig historia om en helt vanlig pappa som beter sig mycket märkligt och som i ett försök att göra gott sätter dottern i skiten i mängder av situationer som skulle ge vem som helst både stressfraktur i nacken och läckande magmun.
Min pappa Toni Erdmann är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Varför då? Det finns ingenting som talar FÖR att filmen behöver vara så väldans lång annat än att den är Tysklands Oscarsbidrag och ett Oscarsbidrag under 2,5 timme går ju inte för sig… Första halvan är väldigt långsam – på gränsen till seg – men den är inte sövande, bara just långsam. Det smygs in lite scener här och där som gör att man vaknar till lite (tack för det) men när eftertexterna rullade satt jag ändå och undrade vad the fuzz was all about.
Vad vill filmen säga? Att ett par löständer kan förändra världen? Att man aldrig får tappa sin humor? Att om man har glada barn kan man dö lycklig? Att det gäller att vara kreativ när det vankas teambuilding eller födelsedagskalas? Att om man ber om ”extra allt” på en grön kaka så är det dumt att få en rosa?
Det finns helt enkelt mycket att fundera på när det gäller den här filmen. Den inkluderar många – till och med väldigt många – lösa trådar men även om jag kanske förväntat mig mer än jag fick så känner jag mig tämligen nöjd trots träsmaken i baken. För mig är det Sandra Hüller som är The Boss i den här filmen, hon gör sin Ines förjävla bra och jag har aldrig förr sett ordet ”obekväm” gestaltas så ofta och innerligt som hon lyckas med här.
Vad tyckte mina filmspanarvänner om denna tyska triumf? Klicka på länkarna så får du se.
Sofia
Henke
Jojje
Carl
Och vill du höra mig prata om denna film är det Snacka om films avsnitt 56 som gäller.
Maren Ade själv har uttryckt viss förvåning över att just den här filmen fick sådant genomslag. Det är lustigt hur sådant fungerar. Man gör sin grej som vanligt och rätt som det är landar alla bitarna på helt rätt plats. Även om du inte håller med om att det var fallet den här gången.
Carl:
Jag tycker tre-fyra scener är heeeeelt fantastiska, ja magiska faktiskt. Men resten kändes så pass slätstruket och spretigt att filmen – för mig – inte kan få ett bättre betyg. Jag känner mig till och med lite snäll 😉
Jag kan också ibland undra varför en film blivit en snackis. Speciellt om den är hyllad av en enad kritikerkår men inte bland publiken.
Däremot var anledningen till att denna blev en snackis, såvitt jag förstår, av annan karaktär. Jag tror att den bubblade upp som snackis just för att den inte vann i Cannes trots att både kritiker och publik älskade den. Den fick stående ovationer i Cannes, både efter men också under visningen, men sedan gav juryn finaste priset till en film från Ken Loach. Det var efter detta som man började höra om filmen, ”filmen som inte vann”. Det gjorde mig lite extra nyfiken i alla fall.
Den vann inget pris i Cannes, varken Palme d’Or eller något skådespelarpris. Jag hoppas att den får upprättelse på Oscarsgalan. 🙂
Henke:
Den kan ju få Högsta Betyget Av Den Samlade Svenska Kritikerkåren Någonsin i Filmhistorien-priset i alla fall 😉
Jag vet egentligen inte vad the fuzz was all about, jag vet bara att den tokgick hem hos mig. Det är en speciell typ av film. Tydligen både slätstruken OCH spretig. Det känns unikt. 😉
Jojjenito:
Det är en unik film på många sätt. Modigt också att låta den vara så lång, att lita på att folk orkar sitta igenom tre timmar för att få valuta för sin tidsinvestering. Kan väl kanske endast jämföras med Tarantino? 🙂
Men, men… Hade jag inte kommenterat här?
Sofia:
Men…men…näe 😉
Huh… Nästan lika märkligt som filmen 😉 Nå, vi har ju redan diskuterat denna i flera olika forum och din text understryker för min del att vi hade rätt lika intryck av filmen, du gillade dem bara mer än jag. Och så vill jag vidhålla att det hade blivit en betydligt mer intressant film om man hade fått se hur Winifred var som lärare. Där tror jag nämligen att han briljerat betydligt mer än med andra vuxna.
Sofia:
Med hans engagemang och kreativa och fantasifulla läggning borde han vara en drömlärare! 🙂