Att vara driven, ”gåpåig”, på gränsen till gapig, skrupelfri, målmedveten, supervacker, egocentrisk, bossig lobbyist känns som en match made in hell, i alla fall för männen i Washington som har med Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) att göra. Hon är ingen lek. Hon är en sådan människa som man inte gärna har till fiende och det är många i den här filmen som blir varse just det. Och att hon är allt detta OCK kvinna gör det inte direkt lättare för någon, än minst henne själv.
Som sagt, Miss Sloane må vara skrupelfri när det gäller arbetsmetoder men moraliskt har hon en tydlig gräns och den nås när hon anlitas för att vara pro vapen, när hon förväntas få till en kampanj som riktar sig till kvinnor, till att fler kvinnor ska bli positiva till dagens vapenlagar och kanske även börja beväpna sig själva lite mer. Sloane vänder 180 grader och börjar jobba för denna kampanjs motståndare och likt en kula i Sarajevo har hon startat ett krig som många vill stoppa. Ja, inte kriget i sig kanske men Miss Sloane.
Det här är en film som handlar om principer, om gubbvälde, om det obekväma i att inte skratta med åt dåliga skämt för att det förväntas av en kvinna, om skuldbeläggning när en kvinna gör livsval som män gjort i alla tider. Jessica Chastain är som klippt och skuren för huvudrollen och John Madden är måhända en regissör som behärskar pratiga filmer (efter Shakespeare in love, Mrs Brown och Hotell Marigold-filmerna) MEN jag hade gärna sett någon regissör som är mer van vid politiska konspiratoriska filmer bakom spakarna. Martin Scorsese? Tom McCarthy? Adam McKay? Alan J. Pakula hade varit den mest perfekte men han är ju död.
Jag tycker filmen blir onödigt rörig ibland och det är synd, det hade kunnat undvikas med ett smidigare handlag kring klippning och annat. Förutom detta ”klagomål” är filmen ytterst sevärd och tänkvärd, speciellt om man gillar Jessica Chastain. Och det gör man. Ju.
Vem har John Madden haft sex med för att få det jobbet? 😉