Månadens filmspanarfilm blev nog faktiskt så bra som det var praktiskt möjligt denna supermediokra premiärhelg.
Cecilia dammsög bioutbudet och lyckades hitta en film jag knappt visste fanns: Noah Baumbachs nyaste film Mistress America. Ännu en dialogdriven hipsterrulle alltså från snubben som gett oss While we´re young, Frances Ha, Margot at the wedding, The squid and the whale och Greenberg. Baumbach har även tagit rygg på regissörskollegorna Rob Zombie och Eli Roth och använder sig av sin bättre hälft som skådespelare i sina filmer, dock måste jag säga att Baumbach har den mest begåvade i denna trio. Greta Gerwig är svår att ogilla även om hennes rollfigur Brooke är en kvinna jag själv inte riktigt tycker om. Jag hade samma ”problem” med Frances Ha. Heja Greta men nääääääh för Frances.
Mistress America handlar egentligen mest om Tracy (Lola Kirke) som precis börjat på collage med allt vad det innebär av att inte ha hittat sin plats i livet, avsaknad av vänner, flytt från förälder och ett allmänt kaos i huvudet. Hon är ensam i New York och får telefonnumret till en lite äldre tjej vid namn Brooke av sin mamma som på Thanksgiving ska gifta sig med en man och denna Brooke är mannens dotter. Tracy och Brooke kommer alltså bli ”systrar”.
Tracy får ett ryck och ringer upp Brooke och det blir början på en ”vänskap” som jag tror man kan analysera in i mikroskopiska beståndsdelar om man skulle vilja. Jag väljer dock att inte göra det. Jag tycker helt enkelt inte att det behövs. Jag hade en trevlig stund i biosalongen framför en trevlig film som började, sågs, slutade och glömdes bort och det räcker för mig.
Jämför jag Mistress America med Frances Ha så tycker jag denna film är bättre och det tycker jag på grund av Tracy (som är betydligt skönare att umgås mycket med än Frances), på grund av humorn (den svartsjuka flickvännen – på pricken!!) och givetvis på grund av en av mina musikaliska favoritlåtar som har en stor plats i soundtracket: Souvenir med OMD.
.
.
.
Jag såg filmen tillsammans med filmspanargänget och här är deras tankar om den:
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Just det, det glömde jag att nämna i min egen text — har du några teorier om det 80-talsinfluerade soundtracket?
Sofia:
Jadu….jag vet inte. Det var inte så mycket annat som andades typiskt 8o-tal men samtidigt passade musiken jättebra in i filmen. Skulle vara kul att veta hur dom tänkte.
”den svartsjuka flickvännen – på pricken!!” – kändes inte hon mer som en karikatyr? En ganska rolig sådan dock.
Som jag skrev hos nån annan, minns inte nånting av soundtracket.
Verkar vara många som haft problem med att få filmen att fastna efter titten. Det var likadant för mig. Märkligt.
Jojjenito:
Håller med. Märkligt vad fort filmen försvann och ändå var den inte på något sätt….dålig. Den var som en stickers utan klister på baksidan. 🙂
Hel ok ändå alltså. Man styr kanske inte själv vilka filmer man fastnar för, men just denna tror jag vinner på att man bryr sig om Tracy, Brooke som karaktärer och detaljerna i deras ”förhållande”. Men om det inte var den instinkten du fick är det svårt att säga något om det…
Soundtracket var suveränt. Var en hel del 80-talsbitar om jag inte helt misstar mig… 🙂
Sen undrar jag om Baumbach och Gerwig är gifta. Tror inte det.
Henke:
Jag tror inte heller dom är gifta, det var därför jag benämnde det med ”sin bättre hälft”. För en ”hälft” kan väl vara lite vad som helst inom en relation tänker jag? 🙂
Ahh, du har så rätt! Jag tolkade det dock som gifta i din text, och när jag redan sett på ytterligare en filmspanares blogg att de refererades till som gifta så började jag ana att jag kanske missat den popkulturella nyheten. Men icke alltså.
Har de varit tillsammans i över fem år och skrivit två filmer ihop så är de väl i princip gifta? De är bara för coola för att formalisera det.
Carl:
Känns som du är nåt sant på spåren där 😉