.
.
.
Det är nästan tre decennier sedan jag såg Mitt liv som hund förra – och första – gången, ändå minns jag allt som om det var igår. En besynnerlig känsla men också tämligen skön. Hemtrevlig på nåt vis.
Omtittar fungerar sällan på detta vis. Oftast spelar minnet mig ett spratt och oftast är det jag minns som extraordinärt från min tonårstid kanske inte riktigt lika extraordinärt när jag ser filmerna som vuxen. Rocky IV exkluderat.
Mitt liv som hund var en väldigt bra film när den kom och det är inte konstigt att den satt sig. Anton Glanzelius har en sån fin berättarröst som den unge Ingemar och tankarna om rymden och om hunden Laika och det mesta annat än liten pojke kan tänka på känns genuina.
Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ”Tarzan i lagunen”. Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan.
Mitt liv som hund är Lasse Hallströms femte långfilm och antagligen den film som öppnade stora dörren in till Hollywoods konferenslokaler. Det är i mina ögon hans bästa film och det är en av dom bästa svenska filmer som någonsin gjorts – mitt ”svaga” betyg till trots. Den saknar nåt litelitelite för att pendeln ska slå över på maxbetyg men det är banne mig inte mycket. En lite blödigare dag hade det antagligen hänt.
Ja, det är farligt det där med att se om barndomsfavoriter. I de flesta fallen så gör man nog bäst i att låta det förbli just en barndomsfavorit.
Mitt liv som hund tycker jag dock personligen är ett undantag och jag blir lika berörd av den nu som för 20 år sen. Mysig, varm, sorgsen, fantastisk. 🙂
Plox:
Jag håller med dig i alla fyra slutorden. Otroligt fin film. Och inte en enda sekund tänker man (jag) på att det är en inspelningsplats med skådespelare/ljussättare/maskör/sufflör/vaddetnukanvara, filmen flyter bara på.