Molly Bloom (Jessica Chastain) var en ung begåvad skidåkare. Hon hade siktet på vinter-OS i Salt Lake City 2002. Men när det var dags för OS-uttagningarna och hon var mitt i första åket hände en olycka som tvingade henne att avbryta sina tankar på en karriär inom skidsporten. Hon tog en paus, ville göra något annat och levde på sparade pengar några månader.
Under den tiden började hon jobba åt en snubbe som anordnade hemliga pokerkvällar med höga insatser, populära bland Los Angeles högdjur, skådespelare, regissörer, män med makt och möjlighet att få fram stora mängder pengar i kontanter. I filmen är några av dessa män spelade av skådespelare som helt klart fått jobbet för att dom skulle kunna vinna look-alike-tävlingar, det kan omöjligt vara en slump vad gäller utseendemässig likhet, så känner jag. En av pokerspelarna, Player X, spelas av Michael Cera och jag trodde ett tag att han faktiskt spelade sig själv men är man bara lite lyhörd förstår man utan tvekan vem hans verkliga jag är.
I sitt jobb som assistent har hon nu tillgång till alla dessa spelares mobilnummer och detta utnyttjar hon. Hon blir sin egen. Hon bjuder in till egna pokerkvällar – och hon höjer insatserna! Med ens är det inte vara ”vanliga” storspelare som vill vara med, Mollys hemliga svartspel lockar samhällets riktiga skithögar, maffian, såna grabbar och det dröjer inte länge förrän FBI är henne på spåret.
Filmen Molly´s game är baserad på Mollys Blooms egenskrivna bok och filmens manus är skrivet av ingen mindre än dialogfilmernas Dalai Lama: Aaron Sorkin. Som grädde på moset gör han även sin regidebut. Så det Molly´s game är – förutom en boats – är en Sorkin-film in i minsta atom. Det pratasprataspratas och när det inte pratas så är Jessica Chastain/Molly voice over. Man kan alltså utan att krydda det minsta säga att 98% av filmen består av ord. Det är pratet som är det viktiga, inte bilderna.
Är det då en film? Är det en ljudbok? Behövs ens scenerna för att föra filmen framåt? Ja. Jo, det gör dom. Dom behövs för att det är en sån jävla YNNEST att se Jessica Chastain och Idris Elba agera. Dom är ljuvliga båda två OCH dom har en personkemi som gör mycket plus för filmen. Att Idris advokat Charlie Jaffey är helt och hållet påhittad för filmen gör ingenting.
Jag gillar filmen, jag tycker första halvan är MYCKET bra och sen dalar den en smula. Den är lång – 2.20 – och det är minst en halvtimme för mycket. Det känns som att Aaron Sorkin blev lite för kär i sina egna ord, han kunde liksom inte döda sina älsklingar och det är både fullt förståeligt OCH synd. Samtidigt, hey, vad finns det att klaga på? En välgjord film som denna och Jessica Chastain som återigen visar vilken KLIPPA hon är. Klart den är sevärd även om den betygsmässigt inte når upp till mer än en stark trea hos mig.
Steffo går nästan ner i brygga bara man nämner Aaron Sorkin. Det spelar liksom ingen roll i vilket sammanhang. Nu har han också sett Molly´s game och vi pratar om den i avsnitt 125 av Snacka om film. Blev han besviken? Hamnade vi på samma betyg? Eller gled han av stolen med ett stön? Lyssna får du höra!