MUD

Sådärja. Nu är den 24:e Stockholms filmfestival igång!

Jag är verkligen ingen supervan festivalbesökare. 2011 var första året jag var där, 2013 således det tredje. Om allt går som planerat kommer jag se 23 filmer i år, vilket är väldigt många fler än jag sett på dom båda föregående festivalerna tillsammans. Men i år är jag med i bloggteamet, åtta bloggar utvalda av filmfestivalen att skriva om film och för detta får vi presspass som ger gratis tillträde till alla filmer innan kl 17 på vardagar. Det är dock väldigt få riktigt intressanta filmer som går på dagtid så bankkortet har gått varmt, många köpta biljetter har det blivit.

Ett svart hål i min film festivalallmänbildning är att se surprisefilmen, något som tydligen återkommer varje år. En hemlig storfilm visas vid blott en enda visning och det är spännande som tusan att se vilken film det blir. Det tisslas och tasslas och gissas och undras och det brukar vara en överraskning ända in i kaklet, ända fram tills filmen börjar. Därför blev jag en smula förvånad när jag kom till biografen Park igår kväll. Hela fasaden var täckt med filmaffischer för Mud, en film som inte har biopremiär förrän om hela nio dagar, en film som många inklusive jag själv redan sett på pressvisningar eller nedladdat (finns både lagligt och olagligt). Det är alltså i filmkretsar en ”gammal” film. Så när filmen presenterades reste jag mig och gick från visningen. Jag, Jojjenito och Fripps filmrevyer passade på att äta middag istället, dagen till ära med Mocha Mud Pie till efterrätt.

Jag skrev om filmen redan i augusti och ompostar därför min recension. Mud är en bra film, den har biopremiär 15 november och det jag skriver med kursiv stil under filmfestivalen har med visningarna att göra, inte med filmen. Jag tror det blir bäst att göra så, jag tror nämligen det kan bli en hel del skrivet om båda grejerna.

.

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone, på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen, likaså Har du inte sett den-podden. Klicka på namnen för att komma till recensionerna.