Martin som har bloggen Royale with cheese har dragit igång en uppmaningsutmaning som han kallar Music maestro.
Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).
För mig är musik i film ett sätt att förstärka en känsla och även om det inte är en musikfilm så är filmmusik otroligt viktigt. Dom fem klippen jag valt till min lista innehåller musik från fem kanonfilmer som gör mig sinnesmaxad på fem olika sätt.
1. Ewan McGregor och Nicole Kidmans fantastiska medley från Moulin rouge.
Det här är känslan att vara nyförälskad, insikten om att bara vi är tillsammans så kan vi skapa magi och den brutala vetskapen om att det är en kärlek dömd att sluta i olycka.
2. Jude Law och Matt Damon jazzar loss i The talented Mr Ripley.
På ytan är det varmt, mustigt och hjärtligt. På insidan är det grönt av avundsjuka och svart av lögner och jag kan med lätthet känna paniken komma bubblande.
3. Slipping through my fingers från Mama Mia.
En påminnelse om livets gång, om att liten blir stor, om nostalgi, om att se sin lilla flicka växa upp och inse att jag är precis som vilken blödig patetisk gråtmild morsa som helst.
4. Rammstein med Mein hertz brennt från Lilja 4-ever.
Denna låt är början och slutet på en av dom starkaste svenska filmer som gjorts. Alldeles oavsett mitt sociala samvete så tänder låten en eld i solar plexus på mig, jag blir en mental Ingo med boxarhandskar av taggtråd och jag avskyr att jag lever i en värld där det finns män som med en hundring på fickan kan, gör och vill köpa sex av utsatta barn.
5. Vad nöjd med allt som livet ger.
En bästa vän kan man hitta där man minst anar det. Titta bara på björnen Baloo och Mowgli i Djungelboken. Vem vet vad som kan hända bakom nästa hörn? Jag kanske kan få äta myror?
Ettan och femman är höjdare, Lilja har jag faktiskt bara börjat titta på men var nog inte på rätt humör.
Kul lista – blev lite sugen på MR det var ett tag sen.
Mycket intressant lista. Moulinlåten är helt makalöst skön. Ripley har jag inte sett, men det sångnumret var riktigt trevligt.
Intressant val av Mamma Mia-låt också. Själv tycker jag The Winner Takes it All kickar ass, totalt. Speciellt när hon snyftsjunger/pratar. Magiskt!
Lilja har jag inte känt mig mogen för än och den videon gjorde att det dröjer nog ett tag till innan jag tar tag i den.
Djungel är en oförarglig liten pärla, som lätt glöms av. 🙂
filmitch:
Jag har hittills inte hört en enda man hylla Lilja 4-ever på samma sätt som många kvinnor gör. Jag undrar varför…
addepladde:
Har du inte sett The talented Mr Ripley?????
Alltså, lyllo lyllo dig som har den kvar.
Jag visste inte att den var så högt ansedd, men om självaste Fiffi använder så många frågetecken så är det ju helt klart en lucka i min filmkalender som måste tillägnas Mr Ripley. 🙂
Innan har jag bara sett Minghella och 139 minuter när jag tänkt på Ripley, och just den kombinationen har jag haft lite problem med innan. 😉
addepladde:
The talented Mr Ripley är en film jag högaktar. Jag ser den säkert två gånger per år, alltid med samma känsla i magen både under tiden och efteråt. Det är en sån film som jag inte kan sätta en femma på för det känns som att jag då skulle bryta "mystiken", jag vet, skitlarvigt, men det är så det känns och trots att den inte fått en femma har den definitivt en plats på min all-time-high lista.
Så springer du på den, ge den en chans och strunta i att det är Engelske-patienten-Minghella bakom kameran 😉
Intressant tolkning av konceptet, den enda film där jag inte riktigt kan relatera musiken utöver själva "ledmotivet" är Lilja (Rammstein sätter dock tonen med besked). Jag kan bara stämma in i lovsången av Ripley, den är verkligen helt fantastisk, och Djungelboken vinner på KO av nostalgipoäng. Däremot är jag nog inte helt med på tåget vad gäller Moulin och Mamma Mia, men det är också två musikaler som jag har ett ganska distanserat förhållande till.
Funderar så det knakar på om jag kan producera någon egen lista…det visar sig.
Sofia:
Moulin Rouge är väl en såndär typiskt älska-så-det-knakar-film eller hata-som-pesten-film, tror du inte det? Jag tycker det är som att käka en jättepåse såna där tefat med surt pulver på insidan (såna som egentligen bara smakar sura oblater, typ) när jag ser den. Jag blir glad och bubblig* i heeeeela kroppen 🙂
* bubblig i andemeningen sprattlig, inte gasig.
Intressant lista och intressant tema, Fiffi 🙂
Håller med dig i ditt argument om Moulin Rouge. Själv visste jag inte om jag gillade konceptet med att blanda nya låtar i en gammal miljö eller inte. Fast när de, enligt min mening, skändade Queens låt The Show Must Go On då blev det till slut bekräftat att jag inte gillade musikkonceptet och då försvann en stor del av charmen med filmen för mig.
Jag har inte sett The talented Mr Ripley än, men det var intressant att låten Tu Vuo' Fa l'Americano var med i den. En låt jag upptäckte i somras tack vare den omgjorda sommarplågan. Den låten plus ditt omdöme gör mig genast intresserad av att se den 🙂
Martin:
Skriver du "fri tolkning" så svarar jag inte för följderna ;D
Precis som jag skrev här ovan till addepladde: ge Talented Mr Ripley en chans. Du kommer INTE att ångra dig! 😀