Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.
För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.
Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!
Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.
Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.
Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.
Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.
Detta var inte någon höjdare, men fortfarande bättre än förra veckans bottennapp. Så ja, i mina ögon blev det bättre, om än inte med mycket 🙂 Men visst är den tråkig om man inte finner samtalsämnet intressant, vilket vissa gör…
Movies-Noir:
Ja, denna film är bättre än förra veckans men det är målfoto. 😉
Du och jag, Fiffi… Men jag skyller inte på tidens tand, jag skylle bara på Andre 😉
Sofia:
Jag hade nog gissat att vi skulle vara mer eniga om filmen än vi var, det var ju bara du och jag som gav filmen dess rättmätiga betyg, haha 😀
Ska bli intressant att se betyget på fredagens film. Kan det bli tre ettor i rad? LOL, vilka filmer som har valts ut av Henke och Christian. 🙂
Jag gillade ju My Dinner with Andre, vilket förvånade mig. Inledningen var inte lovande men nånstans under samtalet (eller monologen…) så var jag plötsligt intresserad. Nu minns jag inte vad som sades men ändå har jag vissa bilder kvar i huvudet (främst från polska skogar). Märkligt. 😉
Jojjenito:
Det är en förunderlig samling dessa fredagsfilmer. Klart intressanta på sitt sätt, det är ofta spännande att se filmer man aldrig hade valt själv. Det känns troligare att hitta guldkorn i den situationen än när man väljer själv men jag är en rätt dålig vaskare just nu känns det som, jag förstår mig inte på guldkornen 😉