My life in music

Fripps filmrevyer har dragit igång en liten bloggserie/utmaning som är alldeles för rolig för att inte hänga med på.

För ett tag sedan var vi ett gäng filmbloggare som presenterade oss själva i A life i movies, en favoritfilm för varje år man levt och nu är det dags för My life in music.

Samma upplägg, en låt (eller flera, eller en hel skiva, jag antar att det är högt till tak och att man kan göra lite som man vill) per år från det året man föddes fram tills nu och låten ska på något sätt beskriva vem man är.

Precis som Fripp så börjar jag med Time Magazine. Bilden föreställer omslaget från september 1972 och det är där min musikaliska resa börjar. Men där Fripp delar upp sin lista väljer jag att köra hela min lista i ett enda svep. Mastigt, ja. Mustigt, haha, kanske. Det är ändå fyrtio årtal.  Måstigt? Ja, du måste klicka på alla länkarna, i alla fall om du ska förstå hela grejen. Länkarna leder till dom utvalda låtarna på Spotify så det underlättar om du är inloggad där. Längst ner i inlägget finns en länk till en specialspellista där alla låtarna finns samlade, i rätt ordning såklart.

Håll i hatten! Nu börjar det.

1972 – Att säga att någon musik från 1972 är min personliga favorit vore att ta i men Paul Simons Me and Julio down by the schoolyard är en mysig liten sång, en sång jag lyssnar på tämligen frekvent på dessutom, speciellt på jobbet. Vet inte hur det kommer sig dock.

1973 – Min kärlek till Lasse Berghagen går att härröra ända hit. Jag minns att min pappa sjöng Ding-dong dygnets alla vakna timmar. Den enda gången han var tyst var när låten spelades på Svensktoppen och han hörde sin överman.

1974 – Jag skulle kunna namedroppa en hel massa musik från 1974 som skulle kunna få mig att verka fränare än vad jag är men sanningen är att den enda musik från det här året jag aktivt lyssnat på är Cornelis (det senaste året) –  och mannen från 1973 här ovan.

1975 – Rod Stewart gjorde en helt okej låt som blev ett fint minne några år senare i mitt liv (se 1980). Annars lyssnade jag mest på det som lät på TV. Kalles Klätterträd och sånt.

1976 – Daddy Cool med Boney M kom det här året och även om jag inte lyssnade på den när jag var fyra så var jag nog inte mer än åtta när granntjejen lät mig låna hennes kassettband med denna låten på. Det var stort tyckte jag och det var en ganska otäck låt men ändå bra på nåt vis (och precis när jag skriver detta får jag ett mejl från Viking Line att Boney M uppträder på Cinderella den 15 mars. Haha. Humor ju!)

1977 – Jag minns att jag är alldeles ynklig, förkyld och febrig och ligger nerbäddad i soffan när min pappa kommer hem med en liten bandspelare som jag ska få. Jag är alldeles lyrisk! Han ger mig tre kassettband, ett med Paul Anka som han sedan tar tillbaka med orden ”du fick den aldrig, den var ju min”, ett med The Boppers och ett med Paul Paljett. Sen dess har både Boppers och  Guenerina en speciell plats i mitt hjärta. Paul Anka skiter jag en hel hög i.

1978 – Jag är mitt uppe i ett existentiellt kaos. Min lilla hjärna fattar inte det här med jorden, med planeter, med döden och var alla tar vägen, det är mycket mardrömmar och funderingar. Plastic Betrand löste problemet på sitt eget lilla vis, genom att sjunga om den lilla planeten. Jag sjöng inte riktigt lika bra tyvärr.

1979 – Gyllene Tiders Flickorna på TV2 får mig att vilja kunna spela keyboard som Göran Fritzon och nu finns dom inte kvar längre. Flickorna på TV2 alltså. Jag tycker det är sunkigt.

1980 – Freestyle sjunger Fantasi och jag dansar med en jättegullig kille en hel kväll på ett kalas. Jag dansar också min första – och hittills kanske enda – tryckare till Rod Stewarts Sailing.

1981 – Mitt favoritband släpper sin allra första skiva och det är blippigt så det förslår. Speak and spell med Depeche Mode är en banbrytare, både i musikhistorien och för mig. Annars lyssnar jag mest på Mötley Crue och skriver arga insändare till Okej att dom måste ha missförstått nåt, Vince Neil är ju en snällis!

1982 – Här är den, låten som för mig är lika ultimat och oslagbar som Det stora blå är som film: Don´t go med Yazoo. Det här året släpptes plattan Upstairs at Erics och jag lärde mig att Vince Clarke är en man jag kommer måste leva. Länge.

Tomten skänkte mig stor glädje genom att komma med LP-skivan Puttin on a ritz med Taco och han gav det blåmålade fejset ett ansikte långt innan Robinsson-Robban gick loss på TV.

1983 – Depeche Mode med Love in itself och So tired med Ozzy Osbourne är the soundtrack of my life det här året. Depeche Modes LP-skiva Construction time again räddade julen (och året som kom) och Ozzys stämma fick mig att somna gott många många många kvällar. Holy diver med Dio var också en höjdare liksom Tour de France med Kraftwerk och Spandau Ballets True.

1984 – Sounds like a melody med Alphaville är fortfarande världens genom tiderna näst bästa låt. Jag tyckte det då, jag tycker det nu och fråga mig om hundra år och jag kommer säga detsamma.

1985 – Det var mycket Rakt över disc med Clabbe och mitt i allt detta snabbpratande börjar det plötsligt hostas. Disco band med Scotch gör entré i mitt liv och hela skivan går varm – i månader.

1986 – Jag träffar min stora ungdomskärlek och får Eurythmics skiva Revenge i 14-års-present. Jag hade aldrig förr fått en LP-skiva annat än i julklapp och det var stort, så stort. Det var loooove helt enkelt!

1987 – Jag börjar gymnasiet och åker skolbuss en timme om dan, sitter långt bak i bussen och lyssnar på Aciiiiiiid man i freestylen så högt att folk längst fram ber mig dra ner volymen. Nu finns inte den på Spotify så mitt första pendlarår får ackompanjeras av en annan stor favorit: Pump up the volume.

1988 – Första sommarjobbet. Jag jobbar nio veckor, köper en vit LaCoste-tröja för första lönen, en rosa freestyle för den andra och lyssnar på The Race med Yello hela sommaren. Våren kantas av Erasure, hösten av Ankie Baggers People say it´s in the air och Depeche Modes Music for the masses-platta. Nitzer Ebb är förband till Depeche Mode på Isstadion och det blir lite tyngre synthljud i flickrummet.

1989 – Jag städade trappor efter skolan, ett jobb som var helt okej med skön musik i öronen. All around the world med Lisa Stansfield, You make me feel (mighty real) med Jimmy Somerville, Superfly guy med S´Express,  Left to my own devices med Pet Shop Boys och Ain´t nobody better med Inner City.

 

1990 – Jag hade jobbat ihop till en superslimmad Panasonic-freestyle med uppladdningsbart batteri och lyssnade på Sydney Youngblood med Sit and wait, Papa Dee´s Lettin off steam-platta och Terence Trent D´Arby när jag pluggade till körkortet.

1991 – Jag lämnar byhålan och flyttar till Stockholm, får fast jobb, tar ett lån och köper en dyr stereo med – ta-daaaaam – dubbel CD-spelare! Jag köper CD-skivor för glatta livet och njuter av Erasures I love to hate you, Rubbermanband med Yello och Hur e d möjligt med Just D.

1992 – Hela skivan Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson var som en tröstande sjungande kompis under ett turbulent men mycket händelserikt år. För övrigt lyssnade jag mest på Dr Albans skiva One love, minns inte mycket annat i alla fall.

1993 – Det var mycket lakritsshots och uteliv runt den här tiden. No limits med 2 Unlimited får tjäna som den ultimata låten för denna period i mitt liv men det skulle lika gärna ha kunnat vara House of love med East 17, Stereo MC´s med Connected eller Rhythm is a dancer med Snap.

1994 – Stakka Bo´s skiva Supermarket tycker jag fortfarande tillhör toppskiktet av svensk musik genom alla tider och den CD-skivan satt som fastklistrad i min allra första egna bil, en bil jag köpte detta år.

1995 – Ace of Base släpper sin andra skiva The Bridge och jag hamnar mitt i euforin som råder i San Fransisco på grund av detta. Det är stort, det är större, det är störst och jag köper den.

1996 – Suede´s Beautiful ones chockar mig fullständigt. Jag gillar en brit-pop-låt! Sen släpper Victoria Tolstoy en kalasplatta och jag köper hus.

1997 – Dotterns beräknade födelse krockade med Jean-Michael Jarres konsert i Globen. Men när ungen inte behagade komma ut knallade två soon-to-be-föräldrar till Globen i ett hoppfullt försök att kunna köpa biljetter. Det gick. Vi fick platser nästan bakom scenen och laserharpa, ett smått äckligt perfekt ljud och resonanslådan jag hade som mage gav mig ett konsertminne jag sent ska glömma. Equinoxe, Pt 4 är fantastisk live! Att Savage Garden gav ut en platta som skulle komma att bli en av dom mest meningsfulla i hela mitt liv hade jag ingen aning om. Då.

1998 – Kents platta Isola får mig att fatta grejen, annars var det mest högenergisk bilmusik som gällde. Beastie Boys är sköna,  E-type gjorde en riktigt bra uppföljare och Modern Talking gjorde covers på sina egna låtar och precis som då det begav sig första gången lät allting precis likadant – and I loved it!

1999 – Här är det dött lopp mellan Mmmbop med Hanson, Boom boom boom boom med Vengaboys och Mamma Mia med A-teens. Dottern är två och har börjat fatta att det finns annan musikalisk underhållning än Bananer i pyjamas-sången och bakgrundsljuden till Teletubbies. Jag har svårt att tänka mig nåt charmigare än väldigt små barn som försöker sig på att sjunga på svengelska.

2000 – Britney Spears Lucky fick mig att fatta grejen, både att Brittan är en rätt cool tjej och att min bakgrund som byhålebrutta där det är vanligare med supédans än rejv för äldre tonåringar har satt spår djupare än jag vill erkänna högt ens för mig själv.

2001 – Herrejösses vad jag lyssnade på den här låten hösten 2001. Jag lyssnade och funderade på livet, försökte komma fram till nåt vettigt med allt som snurrade och sen körde några pappnäsor in i World Trade Center med sina flygplan och jag förstod vad jag måste göra. Vilken låten var? You sang to me med Marc Anthony. Jag som avskyr ballader. För övrigt var det Savage Garden för hela slanten, både i högtalarna och på tavlor.

2002 – När jag alldeles nyskild och härlig skulle ut och upptäcka världen gjorde jag det med futurepop i öronen. Apoptygma Berzerk, VNV Nation och Colony 5 var mina husgudar och Stay young med den sistnämnda gruppen har en text som jag hade extra lätt att ta till mig.

You think you’re going the right way, like most people do
One day you take a close look at yourself and what do you see
Was this your dream, to lock yourself up like this
And stay together for the kids, that’s not for me

2003 – Alphavilles platta Salvation kom redan 1997 men det var inte förräns 2003 som jag fattade grejen. Jag kärade ner mig i Dangerous places så fatalt att jag önskade den dagligen på webradiokanalen Spraydio. X-svägerskan och jag åker på helgsemester till Göteborg och skrålar till Sean Paul både dit och hem.

2004 – Kraftwerk spelar på Cirkus och jag är där. Ännu en av mina drömkonserter är avbockade och jag lyssnar på Aéro Dynamik så det nästan blir sjukligt ett tag.

2005 – Madonna släpper sin hittills allra bästa skiva och jag försöker lära mig dansmovsen till Hung up. Det går sådär men sjunga med går bra.

2006 – Jag åker till Köln, hejar på Sverige i fotbolls-VM och sjunger Boten Anna alldeles för högt och med alldeles för mycket inlevelse. I bilen på väg dit och hem poppas det Code 64 och Tornero.

2007 – Av en slump under en högsommarkväll hamnar jag på George Michaels spelning i Globen. Det blir en riktigt härligt kick. Flawless var bäst den kvällen. Sämst var sekunden då jag tröck en kindfinne på mitt sällskap och hade munnen öppen.

2008 – Den låt som förändrade mitt liv mest det här året är så skönt otippad. För mig är det här beviset för att musik kan flytta berg, att en bra låt är en bra låt och att även en blippetibloppare som jag kan få ståpäls av sex göteborgska män med saxofon, horn och trumpet. Jag har sett dom live flera gånger dom senaste åren och deras konserter lämnar mig alltid med C-vitaminbrus i hela kroppen, ett tokleende på läpparna och en vilja att kunna dansa sådär som man gör på balkan. Jag ger dig Kebabpizza Slivovitza med Andra Generationen.

2009 – Besökte Arvikafestivalen och fick inte bara se Depeche Mode live (för jag vet inte vilken gång i ordningen) utan även ett av mina andra riktiga favvoband: Lillasyster.

2010 – En helt perfekt sommarkväll i Eskilstuna får jag uppleva hela min musikaliska barndom igen, fast live den här gången. Human League, Ultravox och Alphaville var störst för mig den kvällen, många andra tyckte nog Reeperbahn. Jag väntade och väntade på Hundarna brinner men den kom aldrig. Salem al Fakirs Keep on walking blir en favorit, likaså Daft Punks soundtrack till min favoritfilm detta år: Tron Legacy.

2011 – Den bästa melodifestivalvinnarlåten sedan Fångad av en stormvind – Popular med Eric Saade – snurrar stenhårt hemma, likaså Ju mer dom spottar med Kapten Röd och  Lustans Lakejers fantastiska nya platta. Det känns nästan som förr, på ett bra sätt. Som alltid lyssnar jag bara på musik som gör mig glad, allt annat känns fullständigt onödigt.

2012 – Det finns inget annat. Att se Rammstein live med barnen kommer att vara ett svårslaget musikaliskt minne från i år. Du hast får stoltsera som exempelmusik (i brist på alternativ på Spotify). Sen dök samarbetet Vcmg upp. Vince Clarke och Martin Gore komponerar tillsammans och jag blir så glad, så glad.

 

Det var allt. Klicka här för att komma till spellistan Fiffis life in music.