I filmens början sitter Jack Dwyer (Owen Wilson) i ett flygplan tillsammans med frun Annie (Lake Bell) och deras två söta små döttrar. Ett nytt kapitel ska börja i familjen Dwyers liv när dom nu flyttar från Austin, Texas till ett icke namngivet land nånstans i Sydostasien (tror jag det är). Jack ska jobba och resten av familjen ska göra det resten av familjen alltid gör bäst när det är en i familjen som drar in stålarna: mest vara bihang.
Dwyers hinner knappt landa och checka in på hotellet innan otäckheterna börjar. Jack ger sig ut för att hitta en amerikansk dagstidning och han tycker på allvar att det är förvånande att den lilla kiosken inte har en färskare tidning än en tre dagar gammal dito. Jag tänker mer varför SKULLE dom ha dagens USA Today? Vore inte det MER konstigt?
Nåja. I sitt tidningsletande hamnar Jack bokstavligt talat MITT I ett upplopp mellan poliser och rebelliska invånare, något som visar sig vara en statskupp som är både aggressiv och blodig. Dom aggressiva asiaterna har inga skrupler över huvud taget och speciellt inte när dom får korn på vita västerlänningar. Dom beter sig nästan som zombies som vädrar människomat, dödar iskallt och beter sig helt oresonligt.
Det är den här delen av filmen som är svårast för mig. Den drar igång funderingar och tveksamheter i min hjärna kring den helt onyanserade synen på dessa asiater som framställs som rätt igenom tok-onda. Samtidigt tänker jag att detta inte är den typen av film som ska (eller bör) vara argumenterande eller förklarande, det här är en spännande film som handlar om en familj som sitter i skiten i ett främmande land och mer än så är det faktiskt inte.
No Escape är en spännande actionfilm som känns väldigt verklig. Jag hade noll problem med att känna att jag ”var där” och paniken man skulle ha som förälder när man inte kan se till att ens barn är i säkerhet. En helt klart sevärd film – om man kan stänga av den ifrågasättande delen av hjärnan.
Vi snackar mer No Escape avsnitt 12 av Snacka om film. Steffo öser beröm över filmen kan man säga. Minst sagt.
Nej, du har helt rätt i att man får stänga av hjärnan ganska så rejält men det blir ohyggligt svårt i den här typen av filmer där antagonisterna så tydligt skiljer sig från dem vi ska heja på.
Sofia:
Ja…det blir riktigt klurigt… Men antingen köper man det helhjärtat eller så gör man det inte alls. Tror jag.
Såg faktiskt denna påhejad av Steffo och jag hade märkligt nog inga problem med just synen på de argsinta asiaterna. Vad skulle det vara för sorts folk om nu filmen utspelades i ett asiatiskt land – argsinta tyskar? Och alla landets invånare var inte ondsinta revolutionärerna sköt gladligen alla de ansåg vara motståndare och det var inte bara Brosnan som hjälpte familjen.
Jag blev smått förvånad när jag såg filmen då jag vanligtvis brukar gnissla tänder åt sådana här saker – nu slank filmen ned utan en enda eftertanke. Märkligt.
filmitch:
Som du skriver – märkligt. Jag hade nog trott att du skulle sparka bakut lite mer åt detta.
Självklart ska det vara argsinta asiater om det utspelar sig i ett asiatiskt land men filmen hade vunnit på att visa lite fler asiater som inte var helt blindgalna. Tycker jag då. 🙂