Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.
Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?
.
Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!
Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.
Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.
Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.
Men skulle du uppskatta en smurf så mycket att du kramar den, piper med bebisröst och hoppar upp och ned när du hellre hade velat ha en iPhone?
Men jag håller helt med om att den hade kunnat vara världens bästa film som kortfilm. Det hade räckt med denna enda i Uppsala, så hade man åkte hem nöjd och belåten 😉
Sofia:
En iPhone skulle jag aldrig önska mig i present, den skulle jag köpa själv. Att få en smurf däremot, eller en robot, en Hello Kitty-pryl eller nåt annat färgglatt och härligt barnsligt, det betyder att den som köpt presenten verkligen ansträngt sig och vill ge mig nåt jag blir glad över så ja, jag har hoppat upp och ner åt många leksaker.:)
Tänkte faktiskt på Uppsalafestivalen större tiden under filmen. Den skulle ju ha varit _där_, inte _här_. 🙂
Nu är jag tjurig men måste ändå undra: resonerade du likadant när du var 15? Då kanske man inte kan köpa en egen iPhone, utan måste önska sig den?
Sofia:
Ja det gjorde jag. Det var liksom ingen idé att önska mig fina/dyra saker, jag fick aldrig såna presenter. Jag har alltid blivit mer glad av eftertänksamma presenter än av dyra, oavsett ålder.
Fair enough
”Gothic lolita battle bear” är ett sjuhelsikes bra filmnamn!
Och du är också inne på kortfilmsversionen. Rimligt.
Alternativet till det är som jag är inne på på min egen blogg att göra den med bättre ”production value” med bättre action, mer realistiska zombies och blod etc. Lite som första Kick-Ass tänker jag mig (som fortfarande har långt kvar till riktigt realistiskt, men närmare än denna i alla fall). Fasen vad skoj en sådan film skulle kunna bli. eller varför inte låta samma regissör göra om filmen med mer muskler (=budget) precis som Rodriguez med El Mariachi (1992) / Desperado (1995)
Henke:
Precis som du skriver, tänk om zombiesarna bara hade varit liiiiiiite mer läskiga än dåligt sminkade larvpottor, bara där hade ju filmen vuxit och kanske – kanske – varit aningens spännande i vissa sekvenser.
@Henke&Fiffi: Fast jag undrar samma som hos Jojjenito — blir inte titeln lite fel (hur häftig den än nu är) iom att hon ju inte är en gothic lolita, utan en classic lolita (om jag nu fattat kategoriseringarna rätt)?
@Sofia, man ska kanske läsa den alternativa titeln med ett tyst ”+”, dvs Gothic (+) lolita… Hennes två personer är ju en lolita som sen blir en gothic ninjagirl när hon smält er samman med nallebjörnen.
@Henke: Men nja, inte är hennes battlepersona särskilt goth…?
Håller med Sofia här. Hennes superhjältejag när hon sammansmälter med sin björn är inte gothic. Kanske titeln ska ses mer som fyra separata ord. Gothic (syftar på enarmstjejen), Lolita (huvudpersonen), Battle (ja, det pågår ju en strid), Bear (japp).
Jojjenito:
Fast…..det är ju bara en titel. Det finns ju många titlar som inte säger så mycket om vad det är för film eller ens är sanna. Fruitvale Station till exempel. Vad säger det? Ingenting. Så byter dom till Last stop Fruitvale Station och man bah hallåååå, NU trillade poletten ner 😉
Nä men Fruitvale Station är ju helt logisk. Det finns ju en t-banestation som heter just så.
Förresten, i Kino för en vecka sen kallade Roger den för Next Stop Fruitvale Station. Haha, underbart. 🙂
Angående titeln Gothic Lolita Battle Bear så tycker jag det är en klockren titel. Beskriver filmen perfekt. Men för mig är det inte en beskrivning av just huvudpersonen, inte i nån av hennes olika skepnader.
Jojjenito:
Lolita Gothic Battle Bear är ju också logisk kan jag tycka. Totalgalen titel på en totalgalen film och den säger betydligt mer än den-andra-titeln-den-man-inte-kan-uttala.
Det var precis det jag försökte säga. Den beskriver filmen perfekt. Den är logisk som filmtitel men inte om man tycker att ska vara namnet på ”huvudpersonen”.
Ah va fan, vi är överens. 🙂