”Är du galen i hela huvudet? Gick du på en fyra timmar lång knullfilm med en snubbe du aldrig gått ensam med på bio förut?”
”Fyra timmar och tjugo minuter…”
”Skitisamma. Gjorde du det?”
”Ja det är klart.”
”Klart. Vadå klart?”
”Varför skulle jag inte göra det? Det var ju inte som om det var en total främling jag gick med.”
”Men ändå. Det är ju svinmodigt. Av er båda två.”
”Vadå modigt?”
”Jag skulle tycka det var pinsamt att se den där filmen hemma. Själv. Att se den på bio med nån annan, hahaha, det skulle aaaaaaldrig hända.”
”Nej jag vet, men det är du det.”
”Ja det är jag men jag tror inte jag är så annorlunda mot många andra.”
”Kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker bara inte det var något konstigt alls. Det var jättetrevligt.”
”Men fyra timmar knullfilm?”
”von Trier-knullfilm.”
”Gör det saken bättre eller sämre?”
”Annorlunda? Kanske?”
Mobilen ringde när jag var på väg hem från biografen. Samtalet var något längre än det jag citerat här ovan men det som blev sagt hjälpte mig faktiskt att komma igång med skrivandet av den här recensionen. Infallsvinkeln var liksom given.
Jomenvisst, det går att kategorisera Lars von Triers film Nymphomaniac som en ”knullfilm” och jag tror det är ganska vanligt i alla fall bland dom som inte sett filmen och kanske även av von Trier själv (om man byter ut knull mot porr). Det är liksom en enkel förklaring, en stämpel om man så vill. Nu när jag sett den skulle jag nog säga att den är allt annat än en knullfilm. Visst knullas det, det knullas nåt så inihelvete mycket att Jordan Belfort ligger i lä, men det knullas på ett nytt sätt, det knullas med en sexmissbrukande kvinna i fokus, en kvinna som dessutom inte ser sig som en sexmissbrukare utan som en nymfoman, en sex-brukare som inte skäms för sin lust även om den försätter henne i situationer där hon riskerar allt och faktiskt – ibland – förlorar allt.
Kvinnan filmen handlar om heter Joe och vi får följa henne från när hon är två och enligt henne själv ”hittar sin fitta” fram tills nu när hon inte vill hitta den mer (den unga Joe spelas av Stacy Martin och den äldre av Charlotte Gainsbourg). Misshandlad och frusen hittas hon på en bakgård av Seligman (Stellan Skarsgård), en ensam man, fattig på mänskliga kontakter men rik på litteraturreferenser. Seligman vill ringa ambulans men Joe vägrar. Hon vill ha thé med mjölk och Seligman bjuder hem henne till sig. Nedbäddad i Seligmans säng med en thékopp bredvid sig börjar Joe berätta om sig, sitt liv och sitt sexliv, en treenighet som just i hennes fall är oskiljaktliga.
Nymphomaniac är uppdelad i två delar. Den första (ja, den andra med faktiskt) börjar med en kort förklaring om att filmen är nedklippt och censurerad, godkänd av Lars von Trier men utan hans inblandning. Sen blir det mörkt, tegelfasader, bakgård, Joe liggandes på marken och skramlande Rammstein i högtalarna (låten!). Jag fick en riktigt skön känsla sådär i inledningen. Två timmar senare är första delen klar, det blir paus och jag försöker skaka ner tankarna på plats. Det går sådär. Det är mycket att fundera på, många kapitel att minnas, analysera, känna av och in och det är massor med skådespelare som passerat revy. Christian Slater, Uma Thurman, såna som man inte ofta ser i denna typ av film.
Andra delen börjar. Det visade sig att andra delen inte bara är mycket mörkare än den första, den är snabbare. Timmarna bara flyger fram. När jag summerar filmen känner jag att tiden kanske gick lite väl fort på slutet. Jag hade velat se mer. Den där bortklippta timmen (lite drygt) skulle jag vilja se. Det känns som att det fattas nåt, det känns som om Joe och Seligman har mer att säga varandra, som om Willem Dafoes karaktär har fått känna på scenkaparsaxen en hel del. Men jag vet ju inte, jag vet inte vad som är borta jag känner bara att.
Jag tycker att Lars von Trier har lyckas att med Joe skapa ett filmiskt kvinnoporträtt som på nåt sätt saknar motstycke i filmhistorien. Dessutom, en kvart av Nymphomaniac (vilken kvart som helst) är bra mycket mer vettigare som diskussionsunderlag i feministdebatten än alla Belinda Olssons fittstimsavsnitt tillsammans. Framförallt är det ”alla män är svin”-uttalanden som känns aktuella. Är alla män svin? Vad tycker von Trier? Vad tycker jag när jag ser filmen? Vem utnyttjar vem? Vad tycker jag efteråt?
Det som slår mig nu är att det jag tänker på minst med filmen är knullandet. Kanske är det förvånande, kanske säger det bara en del om filmens styrkor. Men trots att filmen är bra så svajar den en hel del. Den pendlar mellan en 5:a och en stark 2:a och egentligen borde kanske varje kapitel recenseras för sig om betyget ska bli korrekt. Eller så är betyget för en film som denna inte så viktigt?
Nymphomaniac var en upplevelse mer än ”bara” en film och jag tycker Lars von Trier har lyckats bra med att få ihop historien. ”Sevärdighetsvärdet” är betydligt bättre än filmen i sig och är det värdet högt är det lättare att se mellan fingrarna på sånt som kanske inte känns helgjutet. Så jag spretar med fingrarna och sätter betyg därefter.
Vad tyckte då mitt modiga biosällskap om filmen? Klicka här för att komma till Movies-Noirs recension.
Filmbolaget Zentropa Productions har intervjuat Charlotte Gainsbourg, Shia LaBoef, Stacy Martin och Stellan Skarsgård om hur det var att göra Nymphomaniac. Jag tycker det ställs väldigt intressanta frågor och ges väldigt intressanta svar. Stellan Skarsgård säger: ”To me the sexuality of the film is not controversal at all. But I bet it is in Kabul or Salt Lake City.” Klicka på respektive namn för att komma till intervjufilmerna.
Filmparadiset, Jessica och Addepladde har också skrivit om filmen.
Modiga! 😉
Får se om jag kanske ser filmen innan lördag.
Jojjenito:
Tycker du det? 🙂
Hoppas du hinner se den innan lördag. Om inte så ska vi som sett den försöka att inte prata om den. Försöka. 🙂
Gillade det du tog med inledningen av recensionen. Just det snacket har stört mig, både innan jag såg filmen och nu efteråt. ”Men varför vill man se en sån film?”. Varför inte, liksom? När hörde man senast någon ifrågasätta varför man skulle vilja se ytterligare en storbudget-film baserad på J.R.R Tolkiens böcker liksom, vilket vore mer relevant i en filmvärld som den här, tänker jag.
För mig avtog känslan av filmen allt med tiden efteråt. Minns den som bättre än vad jag förmådde mig att ge den i betyg några dagar senare. Men, men. Tror jag tyckte ungefär samma som du i slutändan ändå 🙂
dan:
Vilken bra jämförelse, det är ingen som ifrågasätter varför man ser hjärndöda actionfilmer eller den sjuttioelfte uppföljaren på nåt som kanske inte ens var bra i början. Det här är ju en film som på nåt sätt tränar hjärnan, det är en som att åka berg-och-dalbana fast i en biograf. Det är inte jätteofta man får uppleva det. Jag antar att det är allt sex som ”stör” många, eller som ger filmen och kanske i viss mån även oss som ser den som en konstig/modig/galen stämpel i pannan. Men som vanligt när det gäller det mesta så är tankarna mycket värre/större än att faktiskt se det på riktigt.
Men handlar inte folks förundran om att Nymphomaniac likt Baise-moi (hette den väl…?) i princip likställs med en porrfilm. Fast en fin en, som visas på bio istället för en halvsunkig websida?
Sofia:
Haha, jo, det är nog så. Men det är också där det krockar när man sett filmen för då känns den som allt annat än just porr.
Kvalitetssäkrat. Bra. Ska se ensam eller tillsammans med någon som vågar i vecka 8. Bara den går kvar i Gbg då. Det är inte utsålt direkt…
Nemo:
Vad är det nu, vecka 6? Vore bra knasigt om den inte gick kvar v 8 men man vet ju aldrig. Det var inte direkt utsålt när jag såg den i söndags i Stockholm heller.
Inte utsålt när jag såg den, men faktiskt riktigt mycket folk. Det fanns lediga platser på typ två rader av totalt åtta. Ungefär.
Vad roligt att du gillade den! Den verkar ju tas emot väldigt olika. SvD-recensenten sågade den rejält. Jag förstår henne inte riktigt. För jag tycker ju inte alls att det här är kvinnoförnedrande utan just ett start och tänkvärt inlägg om bl a kvinnor och sexualitet. Vi får väl se om vi kan sno oss en liten pratstund i nåt hörn! Eller jag vet: vi kan väl köra lite Nymphomanica-snack om vi fickar innan lördagsfilmen?
Jessica:
Jag tror det var utsålt till 2/3 när vi såg filmen men det var ett gäng som försvann under tiden OCH en man som sov gott under hela första filmen. Undrar hur mycket han fattade av del två 😉
Fika och nymfprat på lördag, det blir bra det 🙂
Tyckte inte det var några problem att se denna film med någon annan. Jag och Fiffi visste vad vi gav oss in på och var nog lika nyfikna på vad vi skulle bjudas på.
Det som överraskade mest med visningen var hur många äldre som gick och såg den (i pensionsålder). Men så lämnade flera av dem också visningen i pausen eller under filmens gång…
Movies-Noir:
Jag tyckte inte heller det var några problem, du var helt oläskig att se von Triersk knullfilm med 🙂
Den höga medelåldern på visningen var helt klart överraskande men å andra sidan hade en yngre medelålder överraskat också. Undrar vilka som är målgrupp för filmen egentligen, om det är tanken att några fler än verkligt filmintresserade och/eller von Trier-fans ska se den?
Nej, det är klart. Det är nog främst filmintresserade och von Trier-fans som lockas av denna. Det är inte direkt en film man rekommenderar till någon som bara ser mainstream…
Movies-Noir:
Tänk vad härligt om filmen haft premiär på juldagen. Hela familjer ska gå på bio och Hundraåringen är slutsåld. ”Äsch, vi slinker in på den där danska filmen, danskarna är ju så bra på att göra film”. 😉
Det var en del som gick även under min filmvisning, men det var så gott som fullsatt när visningen började. Detta var i lördags i Göteborg.
Bra text du har skrivit. Du har fångat känslan väl, även om jag tror att man nog ändå måste ha sett den för att verkligen förstå vad det handlar om. Eventuella porrfilmsliknelser försvinner naturligt då. Det är det verkligen inte.
Pladd:
Jag tror absolut att man måste ha sett filmen för att ha en aning om vad det är för nåt. Ingen skriven text, ingen trailer, inget prat kan förklara denna film oavsett om man tycker filmen är dålig, bra, jättebra eller mästerverk. Och bara _där_ hamnar filmen på plus hos mig. 🙂
Trots paus väljer jag dvd. Trier är krävande så jag vill välja mina pauser själv 😉
filmitch:
Vet du, just i det här fallet tror jag faktiskt att det är ett liiiiitet minus att se den hemma även om det såklart är najs att ha pauskontroll själv. Jag tror det är svårt att komma in i filmen sådär som man gör på bio och den här filmen kräver liksom koncentration men jag ser fram emot att läsa recensionen när du betat dig igenom timmarna 🙂
Enligt IMDb är filmen 118 min, men på Discshop skriver en person att den riktiga versionen är 330 minuter.
Micke:
Det kan stämma att originalversionen är 5,5 timmar. Det har jag också hört. Filmen som går på bio är uppdelad i två och varje film är två timmar (eller kanske 118 min eftersom det står på Imdb). Men det är per film. Sen är det 20 min paus mellan filmerna,.
Jag kan hålla med om att Joe inte skäms för sin sexualitet men får ändå inte ihop det med att hon ju också säger att hon är en dålig människa. Fast inte på grund av sin sexualitet, då? Food for thoughts, indeed
Sofia:
Ojoj….nu var det så länge sen jag såg den så jag vet inte om jag heller får ihop det… Hm. Kanske MÅSTE se om den i alla fall. 😉
Vi kanske ska ta ett gemensamt maraton? 😉