Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).
Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.
Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.
Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.
Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia
Dränk henne i regntunnan – the Fiifi way! 😀
Henke:
Ja, vad är det med dom där mentalt obalanserade japanskorna som får mig att tröttna så totalt? Det är en subgenre som inte är min grej. Men du gillade Kumiko också, visst? 🙂
Inledningsvis tyckte jag nog att det gick rätt bra att tycka synd om Setsuko men sedan blir hon för desperat och beter sig allt för konstigt utan att det sätts in i en begriplig ram av exempelvis diagnosticerad psykisk ohälsa.
Sofia:
Det är nåt med den där ohälsan som man bara ska förstå fast den är outtalad..det blir för blajigt för mig. Jag vill ha en låda att förhålla mig till.