Idag är det storfrämmande här på bloggen när min kollega Hanna bjuder på en gästrecension av den finska filmen Tuntematon sotilas, eller Okänd soldat som den heter på svenska biografer.
.
Ibland undrar jag varför jag tittar på krigsfilmer. Alltså, varför? Vad är syftet? Antingen är det nåt amerikanskt slask där ett gäng jättevita helyllehjältar slåss mot bruna orimligt elaka dummisar, eller så är det jobbigt-så-det-skär-rätt-in-i-benet-realism där alla blir våldtagna och döden dör.
Den finska författaren Väinö Linna skrev Okänd Soldat på femtiotalet, och nu kommer den tredje i ordningen av filmatiseringarna. Aku Loihimies regisserar denna, och han levererar. Med råge. Karaktärerna balanserar mellan den karga och broderliga humorn som finns i den finska folksjälen, och vad som oundvikligen händer med en människas psyke i krigets absurda fasor. Hur vissa bryter ihop och flippar fullständigt, medan andra vänder sig inåt och blir fullständigt apatiska. Hur gröngölingarna fortfarande tror att det finns ära att kämpa för, att det finns en mening med att panga fiender.
Fotot är så vackert att jag får lite lätt andnöd. Varma mjuka toner när livet är fint, och kallare och gråare ju eländigare det blir. (Finnarna har tydligen feeling för det där, kolla in Kätilö (The Midwife) av Antti Jokinen, oxå krigsfilm, oxå humor vs. allvarligt jäkla allvar, oxå sjuuuukt fint foto!) Filmen hade fått 5/5 om inte för en scen. Ingen egentlig spoiler här nu, men vill du se filmen med opartiska ögon så sluta läs nu. (Kom tebax och läs den efteråt så får vi se om du tänkte på samma grej!) När män filmatiserar så blir det gärna med en ganska redig skopa Male Gaze. Ok, såhär. De manliga soldaterna kommer hem till några kvinnfolk i den ockuperade staden, och blir bjudna på te. Det kommer fram att en av soldaterna gett sin brödranson till några av de lokala barnen. Då blir en av de tidigare så arga kvinnorna tydligen så himla tacksam att hon börjar pussa på honom och sen ställer hon sig upp och börjar… dansa för karlarna. Det är en sån underlig scen. “Här får ni lite av mej som present för att en av er visade lite medmänsklighet, varsågoda. Kåt, glad och tacksam – det är jag det!” Scenen bryter min närvaro i filmens magi, plötsligt satt jag och vred på mig i en biostol för det var så jäkla akward.
Medan jag skriver detta väljer Spotify ödesmättat nog att spela Edwin Starrs “War (What Is It Good For?)”, och jag kan liksom inte göra annat än sjunga med.
4 handgranater av 5 möjliga!
Oj, du var tydligen betydligt mer i filmens målgrupp än jag! Hängde inte alls med på snyggheten i fotot och det hela blev mest repetitivt. En väldigt standard-krigs-film för min del, om än från ett ovant filmland.
Och jag undrade också jättemycket över den där scenen hemma hos kvinnorna. Vilka var de? Varför var soldaterna där? Var det ett påtvingat umgänge från något håll och i så fall varför? Oerhört märkligt inslag när det blev så sammanhangslöst
Men läs boken då ! Jag som inte ens sett filmen känner igen scenen från romanen, det låter som att den är tämligen noggrant återgiven, låt vara att den tydligen inte blev särskilt begripliggjord på film. Sen är tydligen den svenska upplagan av filmen nedklippt med bortåt en timme, man undrar om detta kan ha med saken att göra på något vis ?
Som sagt, läs Okänd Soldat !!
Jag måste nog hålla med Hanna här — det blir problematiskt om en film blir mer eller mindre obegriplig för att man saknar bakgrunden i en litterär förlaga. Det står naturligtvis filmskapare och manusförfattare helt fritt att knyta en film så tajt till en förförståelse av boken, men då får man också räkna med att publiken kan känna sig lite otillfredsställd.
Peder: Mången gång har bra böcker blivit helt slaktade i filmversion, *host, host, Liftarens Guide, host, host* men en film måste ju kunna stå på egna ben, utan att man läst boken. Det är ju filmen man ska uppleva, liksom.
Sofia: Men eller hur! Var det obehagligt? Var hon tvingad? ALLA FRÅGOR!