Etikett: 007

 

 

 

 

Jag såg mina allra första bondfilmer när Roger Moore var agent 007 och i och med det borde jag kanske tycka att han är den bästa/den enda Bond men det tycker jag inte. Verkligen inte.

Roger Moore har spelat Bond i så undermåliga filmer att det ibland är svårt att hålla sig för skratt men Ur dödlig synvinkel är inte en av dessa. Det som gör att filmen funkar på mig är allra främst actionscenerna, från prologens helikopterfärd till skid-och-motorcykel-scenen, dykscenen och slutet och att den finfina låten For your eyes only med Sheena Easton återanvänds filmen igenom som ett slags musikaliskt plåster. Det som gör att filmen ibland känns lökig är framförallt bondbrudarna.

När Fripps filmrevyer sammanfattade bondbrudarna i ett helt eget inlägg skrev jag en kommentar om vad en BRA bondbrud är för MIG. ”…en kvinna som kan ses som nån form av förebild, som visar att det går att kombinera en vacker yta med en skön hjärna och som får nånting gjort här i världen av egen kraft, inte genom att hasa runt i genomskinliga kläder och blinka sakta med halvöppen mun mot en vältränad sexmissbrukare med rätt att döda.” I den här filmen finns en bondbrud som är urtypen för mitt förakt: Bibi.

Bibi (Lynn-Holly Johnson) är barnslig, menlös, gör inget vettigare än att spela på sex, har halvöppen mun i varenda scen och är hon inte halvnaken så har hon kläder som ska få hennes naiva Lolita-look att förstärkas. Att hon är utseendemässigt lik Tori Spelling gör inte saken bättre.

Hennes motsats i filmen ska antagligen vara Melinda (Carole Bouquet), den ”riktiga” bondbruden som artikulerar så illa när hon pratar att jag i vissa scener i filmen tror att hon är dubbad. Bortsett från det är hon väldigt blek men hon har en del i historien som inte kan förringas.

Historien förresten. Jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket om den, det är som vanligt i Bondfilmer, nåt som är försvunnet, nåt som ska hittas, mystiska skurkar som försöker döda Bond och Bond som dödar mystiska skurkar. Men Roger Moore gör det bra här. Han ger en snällistouch till Bond som man sällan ser.

Det här är andra gången jag ser filmen och första gången fick den en trea. Nu skulle jag nog vilja ge den en fyra, kanske till och med med ett plus i kanten för underhållningsvärdet och för att den faktiskt är rejält mysig. Det är bra drag, inga temposänkningar alls och jag kommer definitivt lyssna på soundtracket. Det är alldeles toppenfint.

Andra filmen av sju. Det här är ju riktigt skoj!

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 4/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.