Om man bara övar 10000 timmar så kan man bli jättebra på precis vad som helst. Det är själva premissen för den här filmen men om det är en sanning vet jag inte.
För Eric (Peter Magnusson) är det i alla fall sant. När han skrapar fram en fet Triss-vinst bestämmer han sig för att säga upp sig från jobbet och ge 10 000 timmar av träning för att bli fotbollsspelare. Hans fru, högerpolitikern Emma (Karin Lithman), proklamerar högt och ljudligt om det negativa med att vara arbetslös och att bara gå runt och dra benen efter sig, vilket på pappret är just vad hennes man gör. Fast hon vet inte riktigt om det. Först.
Eric har en polare som heter Bengtsson (Özz Nûjen), en varm, bullrig, skön typ, en sån som alla skulle må bra av att ha som vän och en snubbe som höjer mysfaktorn i hela filmen med sin närvaro. Bengtsson lägger ner sin själ i Erics fotbollskarriär och blir nån form av kombinerad agent/tränare/hejjarklack. Härligt att se! Ingen ”svensk avundsjuka” på grund av Erics nya ekonomiska situation, ingenting, han är bara glad, hela tiden. Mathilda von Essen (storasystern i Bitchkram) spelar den fotbollsspelande Stadium-anställda Tora och hon dominerar dom flesta scener hon är med i. Det ska bli kul att följa henne framöver, det är dags för en huvudroll snart tycker jag.
Mannen bakom filmen heter Joachim Hedén, han har både skrivit manus och regisserat och jag tycker han gjort ett bra jobb. En stabil puttrig liten film som knappast kan reta upp någon.
