Etikett: 1959

Publicerat

Sista Sommar-Stewart: ANALYS AV ETT MORD

Det man får hacka i sig med stigande ålder vare sig man vill det eller ej är att ingenting i livet är helt igenom svart eller vitt. Det mesta som händer och dom allra flesta människor man möter befinner sig i en gråskala och det är liksom bara att acceptera.

Ganska ofta är det en skön acceptans, speciellt när det gäller medmänniskor. Alla har sin egen ryggsäck att bära och ingen är bara ond eller bara god. När det gäller brottmål är det aningens svårare. Det skulle ju vara så lätt om alla anklagade brottslingar gick att läsa som öppna böcker, om varje brott hade ett facit. Men precis som att man får lära sig gråskalan så får man lära sig att ingenting i livet någonsin är enkelt och den före detta åklagaren och numera advokaten Paul Biegler (James Stewart) skriver nog under på det. Han har blivit tillfrågad att försvara en soldat som med berått mod dödat en annan man, en man som enligt uppgift våldtagit soldatens fru.

Soldatens fru Laura Manion (Lee Remick) är en flirtig typ, kanske även en icke trogen typ. Kanske är hon även en icke sanningssägande typ, vem vet? Soldaten Frederick Manion (Ben Gazzara) känns som en slemmig jäkel, en kanske inte så snäll jäkel, en temperamentsfull fan. Våldtäktsmannen själv är ju död och kan varken säga bu eller bä om vad som hände och nu är det upp till Biegler att använda sig av hela sitt människokännande register och försöka få soldaten frikänd. Samtidigt har han två åklagare att brottas mot, inga mesar direkt.

Två timmar och fyrtio minuter film bara svischar förbi. Jag hade inte tråkigt en enda sekund. Otroligt bra skådespeleri överlag, skönt driv i historien, det är spännande och dramatiskt och James Stewart får verkligen en tacksam roll här då hans Biegler är charmig och smart så det nästan svämmar över. Mitt enda aber med filmen är slutet. En så lång film skulle ha tjänat på en knorr, ett slut att minnas.

Men det här är alltså slutet på min James Stewart-sommar. Tio filmer blev det, tio veckor av härliga filmklassiker och en skådespelare som för alltid – för mig – kommer vara en av dom största. Det tog ett tag innan jag förstod det men bättre sent än aldrig, eller hur?

Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om den här filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: I SISTA MINUTEN

Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.

Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.

I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?

Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.

Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.

Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.

Publicerat

Veckans klassiker: DE 400 SLAGEN

Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.

François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.

Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.

De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.

Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och  så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.

Publicerat

I HETASTE LAGET

För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och  Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.

Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.

Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?

Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm,  puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.

1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.

Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.